[Sekwa]

– Jag gillar dem också, säger bokhandlaren, och syftar på bokförlaget. Hon hjälper mig att leta fram några flera titlar. Det är spännande för jag har ingen aning om vilka böcker vi kommer att hitta. Dessutom kommer böckerna och jag att spendera hela sommaren tillsammans.

–Vad tror du att man kallar böcker som har den här drömska och melankoliska genren som flera av deras böcker har, undrar jag. Kan man kalla dem fransk noir-litteratur?

–Näh, jag tror inte att det finns något namn för den genren, svara hon. Typiskt, tänker jag som älskar etiketter på saker och ting. Å andra sidan, skulle det finnas ett namn som jag inte gillar, så skulle jag nog inte använda det. Det måste falla rätt i munnen. Annars får det vara.

Var sjätte vecka så träffas mina väninnor och jag för att tala om böcker. Vi väljer en bok som vi alla läser och sedan träffas vi för att grundligt eller ytligt gå igenom bokens språk och författare och givetvis allt annat mellan himmel och jord som sensualism, svenskar, svordomar, sinneslösheter och sjukdomar. Tja, sådant som man bör vid en bokcirkelträff. Vi är alltså en ganska vanlig bokcirkel i dagens Sverige.

Men just nu så står jag alltså åter i bokhandeln, eftersom jag redan har läst klart den valda boken för denna gång, Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy, och dess uppföljare, En ovärdig dotter. Och det är flera veckor kvar till nästa träff och dessutom ligger ett härligt sommarlov framför mig. Så denna sommar hade jag tänkt att läsa flera böcker från det lilla svenskt förlag som heter [Sekwa]. De ger ut modern fransk litteratur, företrädesvis skrivet av kvinnliga författare. Jag gillar böckernas format, danskt band i storpocket format. Det ligger bättre i handen än en pocket och flikar ger en robust känsla. Typografin är helt ok. Den är inte iögonfallande utan mest rak på sak och ärlig. Man kan inte titta på typografi när man läser, för det är alldeles omöjligt. Det är helt enkelt två olika sätt att betrakta. Fast nu när vi ändå är inne på temat, så läser jag givetvis alltid trycksidan. Det är en yrkesskada. Och där längre ner på sidan står typsnittets namn – Adobe Caslon. Jag blir alltid rörd när typsnittet är nämnt. För typsnittet visualiserar texten. Det är på dess axlar som ordet vilar sig. Och alla böcker jag har läst ur förlaget är satt med samma typsnitt. Den digitala varianten Adobe Caslon är för övrigt formgivet av en eminent kvinnlig typsnittsformgivare, Carol Twombly. Hon formgav flera vackra typsnitt under de femton år som hon arbetade på Adobe, men sedan plötsligt så slutade hon tvärt och började istället formge textil och smycken. Det tycker jag var synd. För hon var en ledande stjärna på det typsnittiska (nytt ord!) himlavalvet. Och kvinna. Och det passar ju bra eftersom förlaget företrädesvis ger ut litteratur av just kvinnor. Fast Caslon själv var engelsman. Men det gör inget. Vi återkommer till honom någon annan gång.

Så, nu i somras bestämde jag mig alltså för att läsa mer från förlaget och kom hem med en hel hög av böcker innan bilsemestern. Allt skulle ner i den heliga boklådan som stuvas in längst bak i bilen. De flesta böckerna har en melankolisk sida som ger berättelsen ett ärligt djup, vilket jag gillar. Men man fick stoppa in andra böcker emellan annars gled känslan över till nästa bok och så kan vi ju inte ha det.

Och böckerna blev utmärkta resesällskap när jag kikade ut över det provensalska landskapet. Den franska litteraturen och det franska landskapet går hand i hand. Nu såg jag föresten att man kan prenumerera på böckerna från förlaget, men den franska landsbygden får stå kvar tills nästa sommar.

Publicerat i Böcker | Kommentarer inaktiverade för [Sekwa]

Berlingpriset

I tisdags tog jag stolt emot Berlingpriset på Kungliga biblioteket. Det är inte bara en ära att få priset i sig, utan också att få tillhöra den underbara skaran av tidigare pristagare. Det var givetvis extra roligt att Christer Hellmark, Bo Berndal och HC Ericson kunde närvara. De är tre svenska bokstavsmänniskor som jag beundrar. Jag blev den femte kvinnan och tjugoandra människan att få priset. Och under hela priscermonin tänkte jag just på det; tjugoandra människan. Då nöp jag mig i armen och sa; det var inte illa.

Berlingpriset instiftades av Karl-Erik Forsberg på hans sjuttiofemårsdag, 1989. Det var flera företag och enskilda personer som bidrog till priset och Karl-Erik själv avstod sina inkomster från försäljningen av typsnittet Berling Antikva till detta pris. Och tittar man på hans porträttbild i hans bok ›Med bokstaven under 7 decennier›, så ser han verkligen ut att vara en generös person. Juryns motivering var följande:

Hon är, precis som den första Berlingpristagaren (1991) Bo Berndal, inte bara grafisk formgivare utan också typsnittstecknare samt hängiven pedagog och typografisk debattör. Helt i Karl-Erik Forsbergs anda, vars gärning som bok- och bokstavskonstnär även bestod av att undervisa. Som ringarna på vattnet har hon, 2012 års Berlingspristagare, spridit det typografiska budskapet vidare på bl.a. Forsbergs skola och HDK vid Göteborgs universitet. Under många år svarade hon för typografiundervisningen vid Konstfack. För allt fler blir även hennes blogg en typografisk lots och ögonöppnare. Carolina Laudon är hennes namn.

Det står att priset delas ut till en »framstående svensk formgivare för föredömlig formgivning, teknisk skicklighet och utmärkt bokstavsbehandling«. Så priset i sig är en uppmaning till att fortsätta med bokstäver, form, teknik och behandling.

Nu vill jag även passa på att nämna att Karl-Erik själv var en fantastisk formgivare och kalligraf, som inte bara gjorde typsnitt utan också skapade en nationell känsla för bokstäver. Han öppnade många dörrar för andra svenska bokstavsformgivare och det är vi evigt tacksamma för. Ett av hans största verk var Bibeln, med Rembrandts bilder, men han har också gjort åtskilliga logotyper och monogram som vi alla känner till, som Volvos logotyp, Sveriges Radio monogram, Vin&Sprits monogram och Gustavsbergs logotyp. Förutom Berling Antikva gjorde Karl-Erik också andra typsnitt som Lunda, Parad och Carolus.

Om du nu känner att du vill veta mer om herr Forsberg, så läs denna pdf av Gun Larsson på Kalligrafiska Kretsens hemsida. Och nästa gång du kollar in i grillen på en Volvo, tänk på vilken stor formgivare han var.

Publicerat i Berlingpriset, Kalligrafi, Karl-Erik Forsberg | Kommentarer inaktiverade för Berlingpriset

Carters skor

Någon gång har jag funderat över hur livet skulle vara om jag hade varit syster till Matthew Carter, och alltså haft Harry Carter, den legendariske typsnittshistorikern, till far. Och med hela hans bibliotek inom räckvidd. Tänk att kunna få svar på alla mina frågor om typografi och typsnitt. Ja, det är värt en tanke. Jag menar inte att det skulle vara lättare att gå i deras skor än med mina klackar. Men nu har jag klackar, och har därför, precis som de flesta, fått ömma fötter ibland.

Kunskapen om typsnittsdesign kan liknas vid en komplex byggnad. När man väl har kommit in och börjat traska runt, så innebär varje projekt att öppna en ny dörr – till ett rum fyllt av helt nya lärdomar om bokstavsvärlden. Det är därför man stannar kvar – länge. Efter att ha gått i många långa korridorer och mött livsavgörande prövningar i både guld- och kristallbägare*, så märker man att skorna har betydelse.

En av de största förmånerna som pedagog, är att handleda typsnittstecknande studenter, vilket jag gjort även denna vår. Egentligen kan man nog inte skola fram typsnittstecknare, utan det är mer som att ›följa med till skoaffären›. De vet oftast vart de vill gå – till typsnittshuset – och det har de gjort en längre tid. De får väldigt sällan den hjälp de behöver, så de allra flesta är autodidakter med ömma fötter. Därför är det extra roligt att få följa med dem och öppna de dörrar man själv hunnit ta sig igenom. Precis om Örjan Nordling gjorde med mig en gång. Även om vi behöver olika skor.

Förra torsdagen examinerades Johan Ahlbäck, som jag handledde nu i vår, på Linnéuniversitetet. Hans projekt har varit att både formge en fet antikva och att förstå hantverket kontra designprocessen i typsnittsmakeriet. Om ni har vägarna förbi Växjö när de ställer ut, så ta en extra titt på Johans fina examensarbete som fick grymt fina recensioner av professor Magnus Silfverheim.

* Se Beatrice Warde, The Crystal Goblet, 1955.

Publicerat i Beatrice Warde, Bibliotek, Bokstäver, Matthew Carter, Typografer, Typsnitt | Kommentarer inaktiverade för Carters skor

Sogdian-Uighur och A

Härom dagen fick jag se ett fantastisk äldre tryck ur British Librarys samlingar*. Skriften är satt i det sogdian-uighuriska alfabetetet, någongång mellan 400–1000-talet. Så datering är en olöst fråga. Men här är en länk till bilden. Sogdian-uighuriska alfabetet är en abjad, vilket betyder att det är ett konsonantalfabet, dvs. helt utan vokaler i grunduppsättningen. Precis som t.ex. de arabiska och syriska alfabetena. Så om hen, han och hon skrivs utan vokal, dvs hn, så får man istället sätta ut små markeringar om det ska vara e, a eller o mellan h:et och n:et. Om man nu måste.

Jag alltid undrat hur ursprunget till våra vokaler fungerade i adjader som t.ex. det feniciska alfabetet. Så härom dagen fick jag ett klokt svar, och det tänker jag nu dela med mig av till er.

›It was during the 1st millenium BCE that the consonants got double duty as vowels as well. Early Phoenician didn’t use them very much. Their original sounds: ALEPH was a glottal stop. HE is /h/. YODH is /y/. and AYIN is a pharyngeal pronounced in the back of the throat.› Så A hade alltså en tvär-nitisk funktion i sin ungdom, kan man säga.

A, vars grekiska namn är alfa, finns i ordet alfahane och hane och han men inte i hen eller hon. A har sin ursprung i ett piktogram av en oxe. Så alfahane var en oxhane, eller tjurig hane. Och hen betyder höna på engelska. Alfahena kan alltså vara en…hm…en? Här går det bra att använda sin egen fantasi. Min alfahena ska man mata med handskar.

Tja, det var väl solklart? Om du nu blir grymt nyfiken på att veta mer om de asiatiska alfabetena från öst och så vidare, så finns det ett intressant projekt, Dunhuang-projektet, att följa på nätet. Där trasslar man sig runt bland olika artefakter längs Sidenvägen från Kina. Flera forskare är nu nyfikna på om Johann Gutenberg fick sin inspiration från tidiga metalltyper från Korea eller kanske från keramiktyper från Kina. Historien igår är alltså nyheter idag. För övrigt hade Johann Gutenberg en hel uppsättning av gemena a med olika bredder för att få en snygg kant.

* Peald 6a Recto, The East Asian Library and the Gest Collection, Princeton University, USA

Publicerat i British Library, Dunhuang, Feniciska, Gutenberg, Sogdian-uighuriska, Vokaler | Kommentarer inaktiverade för Sogdian-Uighur och A

New York Condensed

Förra veckan besökte familjen goda vänner i New York. Denna fantastiska stad som bjuder på allt. Det som inte finns att köpa här, går knappt att köpa någon annanstans. Det första man ser förutom detta berg av skyskrapor är all världens skyltar med logotyper. Som bokstavsälskare blir man inte besviken, alla stilar finns. Kanske även några till. Jag tvärstannade framför en skylt i en trång passage som informerade trottoaranvändarna om att trottoaren byggs om och när det kommer att bli klart och vem man skulle kontakta om man hade frågor. Skylten var cirka en meter hög och två meter bred. Den var satt med ett sanserif-typsnitt som var cirka fjorton centimeter högt och tre centimeter brett. Det kallar jag kondenserat. Jag har aldrig sett en informationsskylt med ett så svårläst typsnitt förut. Hur resonerade man när man valde stil?

New Yorkare älskar mångfald och typsnitt är givetvis inget undantag. Många tokiga saker kommer ur den ständiga strävan för mångfald. Tiden sållar ofta ut det goda, som t.ex. Century Roman av Linn Boyd Benton. Ett vackert typsnitt med många år på nacken, som ursprungligen gjordes för tidskrifter. I slutet av 1800-talet gjorde även Benton en pantograf för typsnittsframställning. Inte bara för att skala typsnitt utan även för att utöka familjen med flera stilar med olika breddvärden. Denna mackapär var en av många hans uppfinningar för typsnittsdesigners. Några kallar denna period för den mörka perioden i typografi. Kanske man helt enkelt föll för fascinationen av ny teknik istället för slutresultatet. Vill du se hur en pantograf fungerar, så kolla denna film från Hamilton Wood Type & Printing Museum i USA. Den är förvisso en sidledspantograf medan Benton pantografen var upprätt. Dessa pantografer skapade en uppsjö av olika kondenserade stilar, som man bland annat kan se på skyltar än idag på Manhattan.

Publicerat i Century Roman, Fontteknik, Foundry, Linn Boyd Benton, Pantograf, Skyltar, Typsnitt, Typsnittstecknare | Kommentarer inaktiverade för New York Condensed

Teknik, konst och lingvistik

Jag kan givetvis inte besöka varenda seminarium om bokstäver, jag har varken råd eller tid, men jag kan följa med online. Just nu vilja jag väldigt gärna åka och lyssna på Kris Holmes på ReadingDigital. Förutom att vara en kvinnlig typsnittstecknare, verkar hon vara en spännande talare*, med en spännande historia. Hon är upplärd av Edward Benguiat och Hermann Zapf. Suck! För att citera henne från Microsofts blog: If all of the letters are too much alike, it will be less legible. Det betyder ungefär så här: ett typsnitt vars bokstavsformer är för lika är mer svårläst. Så ett typsnitt vars versala I, gemena l och siffran 1 ser likartade ut är svårläst. Citatet tänker jag ta med mig denna vecka, som en sköld mot den svenska minimalismen.

Digitalläsning är väldigt intressant. Idag finns den överallt; i datorn, på skyltar vid busshållplatsen, i mobilen, i min iPad och på en uppsjö andra platser. Jag läser själv diverse digitala magasin på familjens iPad och har sett fördelarna med filmer, radioklipp, blädderarkiv etc. i en publikation. Kommer e-publikationen utrota boken? Aldrig i livet. Boken har funnits i över 2500 år och kommer att överleva denna förändring också. Nu tror ni kanske att typsnittstecknare sitter och kalligraferar och läser gamla böcker hela dagarna, medan de går omkring i svarta kläder och ser misstänksamma ut. Ok. Det är sant. Men vi älskar också ny teknik, eftersom typsnitt är en digital produkt.

Förra sommaren läste jag Nedkopplad av amerikansk/australienska journalisten Susan Maushart och blev väldigt inspirerad. Den är en självbiografi om en mor med tre konstant uppkopplade tonåringar. Hon bestämmer sig för att koppla ner hemmet och skriva sina artiklar för hand medan barnen får hitta andra sätt att fördrivs tiden på. Ok, det lät kanske inte så intressant, men det var det. Nu ser jag att Kris och Susan har mycket gemensamt. Båda arbetar med bokstäver, språk och teknik. Och de vill även ha plats för annat i livet, såsom konst, dans och långpromenader. Om dessa två sidor går att förena, varför skulle inte en e-publikation och boken kunna leva sida vid sida?

* Lyssna gärna på Kris Holmes föreläsning The Radical Hand från Future Of Reading från förra året.

Publicerat i Bokstäver, e-publikation, Typsnitt, Typsnittstecknare | Kommentarer inaktiverade för Teknik, konst och lingvistik

Gilgamesh och Ziggurat

Denna vecka och föregående vecka har jag av arbetsskäl fördjupat mina kunskaper i skriftens historia. Jag har förvisso föreläst i ämnet i över ett decennium, men varje gång jag förbereder mig, så upptäcker jag små stickspår och ofta helt överraskande intressanta sidospår. Historia fanns då och upptäcks idag. Nytt, nytt, hela tiden. Nu är det sumererna som har fått min stora uppmärksamhet.

Jag fastnade för denna fras i en liten populärvetenskaplig bok om skrifthistoria: De gamla sumererna skrev Eposet om Gilgamesh, som man hittat många brottstycken av, främst det fragment som bevarades i den assyriske kungens Assurbanipals bibliotek i Nineveh (668–631 f.Kr.)›

Nå väl. Gilgamesh var kung, superhjälte, förövare och demigud med mycket karaktär och många problem. Gilgamesh bodde i kulturstaden Uruk, vars murar han själv hade fixat dit. Historien om honom skrevs för cirka 4600 år sedan, men eftersom det var i kilskrift så hade man svårigheter att tolka hans namn, så under en lång period hette han Izdubar. Historien är fylld av våldtäkter, hämnd, gudars vrede, önskan om evigt liv och dödsfall i en flod. Eposet om honom är det äldsta bevarade litterära verket från Mesopotamien. I Uruk fanns även ett ziqqurat, som i Bibeln kallades för Babels torn och det finns ett trevligt typsnitt, Ziggurat, av Hoefler&Frere-Jones, som är uppkallat efter det. Och jag som älskar slab-serifer.

Publicerat i Assurbanipal, Gilgamesh, Mesopotaminen, Typsnitt | Kommentarer inaktiverade för Gilgamesh och Ziggurat

Rajesh och den uråldriga texten

De flesta av er känner säkert till TED talks. Programmet med tjugo minuter långa inspelade föreläsningar om allt mellan himmel och jord.

Härom dagen gjorde jag som moderna människor gör; åt lunch framför datorn och kollade på inspelningar av andra människor. Ja, ja, jag vet. Det är ett hemskt asocialt sätt att äta lunch på, men kunskapsbehovet har ingen rim och reson. I alla fall, så satt jag och lyssnade på unge herr Rajesh Raos tal om dechiffreringen av en uråldrig skrift från Indien. Nuförtiden görs allt på datorn, så även detta. Så med Raos datorprogram försöker de alltså dechiffrera skriften.

Det påminner mig om Jean-François Champollions och Thomas Youngs arbete med hieroglyferna. Även de letade efter mönster och rytm i texten. Förvisso inte med dator utan med papper och penna och en himla massa bläck. Läs gärna Egyptens Nycklar av Roy och Lesley Adkins. Det är en lättläst bok om hieroglyfernas gåta och Rosettastenen. Detta är givetvis väldigt spännande om man är lagt åt det mystiska hållet. Det är inte jag. Jag har länge haft en avbildning av Rosettastenen som musmatta, som nu gått till återvinning efter att ha dubbelarbetat som skärmatta. Så nu kanske någon går omkring med en fleecetröja gjord av min gamla musmatta.

Tillbaka till Rajesh och hans uråldriga text, som han hävdar tillhör oss alla. Ja, även du är arvtagare till detta skriftspråk. Ingen vet vad texten betyder men Raos vänner arbetar dag och natt för att knäcka denna kod i hopp om att få ta del av ett unikt meddelande. Jag är också nyfiken, men lite road av tanken på att det kanske är något lika förvirrat och planlöst som detta inlägg.

Publicerat i Jean François Champollion, Rajesh Rao, Rosetta stenen, Thomas Young | Kommentarer inaktiverade för Rajesh och den uråldriga texten

Ett svagt ljus i tunneln

I veckan har jag fördjupat mig i webtypografi. Det är ett viktigt komplement för oss grafiska formgivare, men jag har känt att verktygen har varit, låt oss säga, trubbiga och formmässigt ”i sin linda”. Tolv webb-säkra typsnitt har inte känns särskilt lockande, om man säger så. Inte har det varit särskilt taktilt eller spontant att jobba med heller.

När jag gick på designhögskola, för elva år sedan, var det inte fint att intressera sig för internet. Inte så att vi fortfarande trodde att internet var en fluga, men med de trubbiga verktygen blev det inte, så att säga, särskilt läckert. Fick vi någon skolning i webtypografi? Självklart inte. Vid ett besök på min gamla skola i höstas frågade jag vilken undervisning de hade i webtypografi? De skakade på huvudet. Jag kanske ställde frågan till fel person? Men borde det inte vara en självklarhet idag på en visuell designutbildning? Webb-produktion är en direktkanal från formgivare till kund. Den går liksom aldrig förbi tryckeriet. Dessutom har det blivit en självklar del i en grafisk profil och reklam. Till och med i min åttaårige sons klass har de en gemensam blogg för att lära sig sociala medier.

Så vad har väckt min medelålders hjärnas intresse för webtypografi? CSS och @font-face så klart! Det börjar äntligen ljusna för typografi på webben. Undrar du vad det är? Kom och ta för dig! Webtypografi är inte längre bara för programmerare utan även för dig som designer. Och det bästa sättet att lära sig är förstås på webben. Kolla in min vän Thomas Phinneys webcasts på Webink!

Publicerat i Fontteknik, I sin linda, Lay-Design, Retro-fitted, Typografi, Webtypografi | Kommentarer inaktiverade för Ett svagt ljus i tunneln

Digital fontarkelogi

På ATypIs mail-lista pågår en skildring av den digitala bokstavens första stapplande steg sedan 1980-talet. Jag har följt den lika slaviskt som andra följer en deckarserie på tv. Och nu vill jag förmedla den vidare för att den är så spännande. Här kommer en kortad version på svenska. Man måste komma ihåg att typsnitt började som bitmappar på skärm på 1970-talet, och under 1990-talet blev de vektorgrafik och är nu på väg att bli bitmappar igen som webfonter. En otippad resa, kanske? Så vad hände mellan 1984-1999?

I början av 1980-talet tog kampen om en bättre lösning för rastreringen av typsnitt för skärm och skrivare full fart. Upplösning för skrivare var förvisso redan från första början 300 dpi och är så än i dag, men rastreringen är så mycket mer sofistikerad numera. På 1970-talet rastrerades varje bokstav och dess storlek för hand och under 1980-talet började det skapas program för automatisk rastrering och hintningsprogram, bl. a. IKARUS.

Mjukvaruföretaget Microsoft letade då efter en rastreringslösning som skulle hantera typsnitten bättre på skärm och i skrivaren. Vid den här tiden hade typsnitt en mer funktionell roll än en visuell. Kvaliteten var inget vidare. Bokstäverna hoppade på baslinjen och kurvorna var oregelbundna och brutna och seriferna var dåligt kopierade från en bokstav till en annan. Agfa (tidigare Compugraphic) digitaliserade typsnitt från fotosättning och hade skapat en ny rastreringsteknik för sina typsnitt som hette Intellifont*. De ville sälja den till Microsoft. Kvällen innan avtalet skulle skrivas på så skålades det i champagne på Agfas kontor. Men det blev en stor besvikelse. Microsoft hade nämligen stått i valet mellan en ny rastreringsteknik som Agfas Intellifont eller ett nytt fontformat som Apples TrueType eller nya typsnitt med nya licenser från företag som Monotype. Hårdvaruföretaget Apple var arga på Adobes höga prissättning för mjukvarulicenserna för sina datorer. Så för att jäklas så drev de på affären med Microsoft. De bytte TrueType tekniken 1991 mot Microsofts TrueImage PostScript Clone. Om det kan ni förresten läsa mer i biografin om Steve Jobs. Vi går inte närmare in på det här utan kallar det bara en intressant affär istället.

Adobe blev iallafall rasande och svarade med att skapa ATM, Adobe Type Manager**. ATM skulle rastrera deras PostScript teknik, bl.a. PostScript Typsnitt som PS Type1 och även Acrobat. Styrkan var att ATMs rastreringsteknik fungerade både för skärm och skrivare. Ett problem som kvarstod var att man var tvungen att bifoga typsnitten med dokumenten och det stred mot upphovsrätten av typsnitt. Annars kunde man ju inte ändra i dokumenten. Man får inte glömma att även Adobe digitaliserade typsnitt. Så det låg i deras intresse att få betalat även för typsnitten. Intressant nog lanserades ATM och TrueType nästan samtidigt.

Microsoft valde TrueType för dess elegans och rena kodning, och Agfa blev ursinniga. Nu fick de fortsätta att skapa typsnitt med Adobes PS Type3 teknik i Fontographer som saknade både hintning och kerning. Agfa hade digitaliserat typsnitt redan när andra trodde datateknik var en fluga***. Deras egna bibliotek av typsnitt var dock bara några hundra och flera tusen krävdes för att få ekonomin att gå runt. Adobe hade redan tidigt gjort en affär med Linotype och kunde lansera bra typsnitt med deras egna teknik. Efter ett tag insåg Adobe att Agfa kunde komplettera deras bibliotek.

Till slut släppte Adobe kodtekniken till Agfa så att de kunde göra PostScript Type 1 typsnitt av deras typsnitt och Agfa digitaliserade större delen av ITCs typsnittsbibliotek till Adobe PostScript Library.

Idag är fortfarande inte Mac OSXs rendreringsteknik den allra bästa och flera typtecknare tvingas ändra formen för att tillmötesgå tekniken för deras webversioner av typsnitten. Så fortsättning följer…

* Intellifont bestod av spline-kurvor, kvadratiska b-kurvor och hintning.

** Adobe skapade även Multiple Master tekniken för att kunna gradanpassa typsnitt, inte som det används idag för att skapa stora typsnittsfamiljer. En rendreringsteknik helt enkelt.

*** Flera typsnittföretag som Linotype, Berthold och ITC ville inte digitalisera sina typsnitt när tekniken kom. Agfa/Compugraphics kringgick detta genom att digitalisera typsnitten ändå under andra namn, som t.ex. Linotypes Helvetiva som fick heta Agfa Triumvirate.

Publicerat i Retro-fitted | Kommentarer inaktiverade för Digital fontarkelogi