Små biblar och stora asiater

Det finns nog några av er som tänker, att typsnitt inte har sådan stor betydelse och att folk runt omkring er inte heller bryr sig om nyheter om denna micromala bransch. Men då vill jag bara inflika att omvärlden kanske drar er vid näsan. Tillsammans med bild är typografi grundbulten i visuell kommunikation, oavsett format, och just nu genomgår den en teknisk evolution där många ägnar mycket tid åt att hänga med i utvecklingen.

Till ATypIs konferens i oktober i höstas kom David Kuettel från Googles Webfonts till Amsterdam. Han jämförde intresset för typsnitt på nätet med den populära PSYs video Gangnam style som under de sista tre åren har fått cirka 4 miljarder sökningar på internet. Det är ju i och för sig enormt, men en blygsam siffra i jämförelse med webfonter som fick över 134 miljarder sökningar under samma period. Det visar hur stort intresset, eller behovet, är bland människor världen över. Detta blev startskottet till konferensen, som varade i fem dagar på nh Grand Hotel Krasnapolsky. Det blev många föreläsningar och paneldebatter om webfontteknologi och Open Font formatet. Och stort fokus ligger just nu på hur man rent tekniskt ska kunna komprimera stora asiatiska fonter från 20 MB till 1 MB på internet.

En annan sida som var storskalig var antalet besökare, som måste ha varit högsta  hitintills på en ATypI-konferens. Föreläsningar som brukar få ta plats, och ge tid till eftertanke, blev korta snuttifieringar och det kändes ibland som en hysterisk pechakucha-show där min mobilkamera fick ständigt slut på batterierna. Som tur var blandades detta med ett enormt historiskt perspektiv på typografi och typsnitt i Nederländerna, samt faktiskt en violinkonsert med cembalo. Det kändes gott att få lyssna på John Lanes och Mathieu Lommens historiska eposé över den nederländska tryckindustrin och stilgjuterier under 1600-talet fram till 1700-talet. De visade tumstora biblar som brukades av protestanter efter reformationen, en tid då läsandet inte riktigt fått sitt godkännande. De smög med sina biblar i fickor, därav formatet, och spred bibelläsandet som loppor. Man kan riktigt känna hur kunskapstörsten tände en låga som inte gick att släcka. Någonsin.

Därför blev jag något fundersam efter att ha lyssnat till otroligt skarpsinniga designskribenten Alice Rawsthorns tal i den vackra Oude Lutherse Kerk, vilken är beläget i Amsterdams äldre kvarter. Det första hon gjorde var att ursäkta sin okunskap om konferensens ämne. Därefter höll hon ett inspirerande tal om designens roll och påverkan i dagens samhälle utifrån sin nya bok Hello World!, som för övrigt är formgiven av Irma Boom. Jag har länge funderat över detta ursäktande fenomen bland fackfolk och funderar vad det kan bero på. Kanske för att de flesta av oss är högkonsumenter av något som vi inte kan så mycket om? Få vet hur typsnitt görs och vem som gör dem. Kanske mer påtaligt i vissa länder än andra, där industrin är liten. Hon upplever en distans och osäkerhet, trots att hon är expert på design. Länge var typsnittsdesignern dold bakom industrins murar och var relativt okända. Men under 1990-talet kom en boom, med grafiska formgivare som lyfte fram typsnittsdesigners. Duos som Hoefler & Frere-Jones kom till och det blev en hype runt typsnittsdesign. Men precis som all design har typsnittens roll en påverkan på dagens samhälle, inte främst idag i sociala medier. När nu tekniken förändras så förändras våra förhållande till typografi.

Jag funderade länge på vilken roll typsnittet har. Trots att de flesta t.ex. känner till typsnittet Verdana, så kanske inte alla vem Matthew Carter är. Ändå tillhör han en av de mest inflytelserika designers vi har idag och han finns i var mans dator jorden över. På konferensen talade han om sitt senaste projekt, typsnittet Sitka för Mircosoft. Håll ögonen öppna för det fram över.

Publicerat i ATypI, Google Web Fonts, Matthew Carter, Open Source, Typsnitt | Kommentarer inaktiverade för Små biblar och stora asiater

Herr Porchez, CAP&Design och rätten till form

Denna vår har jag varit på en microturné och föreläst utanför universitetetssfären. Det är roligt att uppträda i nya sammanhang. Först ut var Mediaakademins årliga mässa och konferens MEG 13 i Göteborg som följdes av en föreläsning hos CAP&Design under rubriken Typografi. Jag har skrivit för Cap&Design vid några tillfällen, som nu i senast numret 3, 2013. Min första artikeln var om franske typsnittsdesignern Jean François Porchez. Han är grymt skicklig och belönades redan 1998 med Prix Charles Peignot och sedan är prislistan lång. Den eminente franske stilgjutaren och typsdesignern Charles Peignot har gjort mycket för utvecklingen av typsnittsdesign och 1957 grundade han ATypI, Association Typographique Internationale, en internationell organisation som samlar typsnittsnördar världen över. Strax efter min artikel blev Jean François ordförande för ATypI. Vi har sedan dess varit goda vänner.

I höstas besökte jag Jean François i Malakoff i Paris utkant. I Malakoff råder ett behagligt lugn, nästan som en småstad, fastän det ligger bara tio minuter från centrala Paris puls. Husen ligger tät intill varandra med små gårdar framför. Vi besökte hans ateljé där han driver Typofonderie och tittade på hans senaste arbeten för Louis Vuitton. Så utsökt. Vi talade en del om designrättigheter, något som fransmän har nära sina hjärtan. Många designers som är verksamma inom till exempel modeindustrin har läst månader av franska lagar och fallstudier under sin utbildning. Det vore något för oss! Ideligen får jag frågor om rättigheter när det gäller typsnitt, och precis som illustration eller fotografi, så får man inte pilla på andras typsnitt om inte designern har varit kall i över sjuttio år. Att rättighetsfrågan väcker känslor, märkte jag när jag deltog i en rolig designworkshop på Linnéuniversitetet i Växjö. Hittills hade jag trott att alla stred för att upphovsrätten skulle finnas kvar i framtiden. Men jag chockades över att vi inte alla delar denna syn.

Jag talade dock om något helt annat på Cap&Design Live för under våren har mitt tema varit globala typsnitt och moderna tolkningar av typsnitt i dagens it-samhälle. Jag delade denna eftermiddag med tidningsdesignern Pompe Hedengren och bokformgivaren Sara R. Acedo. Och före oss talade Johan Ekhager & Robin Lantz från Creuna. Det var väldigt roligt och intressant men alldeles för kort. Ja, jag vet, men det är så jag tycker. En konferens om typografi borde vara i tre dagar. Minst. För vem berörs inte av typografi och typsnitt idag? Alla kanske inte formger böcker eller tidskrifter, men många bloggar och skickar mail eller skriver brev i Word, och då får man välja typsnitt, storlek och allt det som är så himla roligt. Prova själv och sätt nästa mail i ett nytt typsnitt.

Publicerat i ATypI, Charles Peignot, Jean François Porchez, MEG 13 | Kommentarer inaktiverade för Herr Porchez, CAP&Design och rätten till form

Trätyper och svajande gräs

I förra veckan var jag på besök i Berlin på den årliga konferensen TYPO Berlin. Årets titel var Typo Berlin 2013 Touch – Beröring – och infann sig under tre dagar i Haus der Kulturen der Welt, intill Tiergarten. Det är gott att få träffa goda bokstavsvänner och lyssna på briljanta talare från världens alla hörn trots att solen skiner utanför. De höll fyra parallella spår och intill salarna fanns en bokbutik och flera små workshops – allt från trätypstryck med Erik Spiekermann till Typecooker experiment.

En efterlängtad föreläsare var legenden Neville Brody som predikade om vikten av undergroundrörelser i design och påpekade att konstanta publiceringar på sociala medier hotar vår experimentlust och förminskar våra värden. I framtiden kommer det inte finnas några spår av våra misstag eller experiment för den delen, utan kvar finns endast välgjorda, korrigerade och kanske till och med välregisserade resultat. Om alla spår av arbetets tillkomst försvinner, så försvinner även alla våra »varför vi gjorde det» och »hur vi gjorde det» och kvar blir bara »vad vi gjorde». Vårt största framtida hot som digitala designers är att våra idéer kanske aldrig hinner mogna fram. Det blir inga vackra ängar med svajande högt gräs utan välklippta golfbanor. Trots sina stora ord så kunde jag inte undvika att notera att han faktiskt är ganska kort i rocken. Och som så många föreläsare på denna konferens gör han sina egna typsnitt. Men jag ser också att hans senaste publicering var i januari 2013 på http://www.researchstudios.com. Det är skönt att veta att vid dagens slut så måste även en legend arbeta för sitt uppehälle.

Några som imponerade mest på mig var de ryska formgivarna. Speciellt Alexey Novichokov från RIA Novosti. Deras infografik spänner från enklare affischer till komplexa filmer och spel om Bolshoi-teatern, UEFA och The White House etc. Han har samlat en del på sin egen hemsida: http://novichkov.net. Det är värt ett besök för att se hans portfolio och infografik för RIA Novovsi.

Den sista föreläsaren är ofta en komet på designhimlen, så även i år. Amerikanska Jessica Walsh arbetar sedan några år tillbaka ihop med Stefan Sagmeister i New York. Deras arbete påminner mig om Damien Hirsts bok »I want to spend the rest of my life everywhere, with everyone, one to one, always, forever and now». – med mycket kropp och en hel del naket – med den skillnaden att de är grafiska formgivare och gör allt från tidskrifter till reklam och identiteter. Som motvikt till Brody talade Jessica om vikten att exponera sig – gärna naken. (Här tappade jag hakan). Om inte sig själv så andra. Se deras otroligt schyssta identitetsarbete med Aïzone. Man kan följa deras arbete online på http://www.sagmeisterwalsh.com/ – en sajt som får Big Brother att blekna.

På denna konferens fick faktiskt pixlarna ovanligt lite plats. Kanske har några tröttnat på denna ständigt pixelfixering – typografis ständiga slagdänga – och kanske suktade vi efter raw-design. Att BBC har 400 sidor och 400 microsidor och 4 miljoner posts för ett hav av läsprodukter – allt från iPhone till Samsung Smart TV– är till liten nytta om man inte är uppkopplad. Inte ens iPhonen är till någon nytta när den har slut på batterierna, och man traskar hem mitt i natten i ett icke upplyst parti av Tiergarten.

Dagen efter konferensen så lyste solen förstås igen och när jag gick i Tiergarten så svajade där ett högt gräs och allt var förlåtet.

Publicerat i Alexey Novichokov, Jessica Walsh, Neville Brody, Stefan Sagmeister, Typecooker, Typo Berlin | Kommentarer inaktiverade för Trätyper och svajande gräs

Ett smörgåsbord av bokstäver

Nu min käre vän, känner jag att skrivkrampen börjar släppa. Jag har infriat mitt löfte till Dig och besökt Din skola i träpatronernas stad. Du gick bort alldeles för hastigt, min vän. Bara några dagar tidigare hade vi ju talas vid. Du skulle visa mig Ditt Mitt. Kanske de båda hörde ihop? Jag har besökt Mitt två gånger nu i vår. Dina studenter arbetar hårt och jag lovar att göra mitt bästa. Utöver en universitetbyggnad som är en ögonfröjd, så är det en väldigt spännande utbildning – i design.

Så mycket har hänt sedan jag skrev sist på bloggen, så jag vet knappt var jag ska börja. Du kände säkert till den isländske kalligrafen och typsnittdesignern Gunnlaugur SE Briem? I alla fall så hörde Gunnlaugur av sig till mig i höstas och ville att jag skulle vara med i hans nya bok. Jag blev så pillrigt glad.

I höstas lanserade han boken »The Briem Report – Letterforms 2012», som man kan ladda ner gratis, antingen som en hög- eller lågupplöst pdf. Det är en anspråkslös hemsida Du kommer till, som döljer sitt innehåll. Som ett enkelt bokomslag till en nagelbitande roman. Här samsas ett brett spektra av bokstavsfrälsta kalligrafer, bokstavstecknare, typsnittsformgivare, stenhuggare, typografer och grafiska formgivare från hela jordklotet – från Japan till Peru och tillbaka till världens ände. Boken är som ett smörgåsbord av bokstäver. Mina finns på sidorna 128 och 129. Men titta gärna runt. Det är ett frosseri i bokstavskonst. Ett återkommande tema är en konstnärlig ton som finns i flera av bidragen. Det skulle Du nog ha gillat tror jag.

Tack HC för att Du var min bokstavsvän.

Publicerat i Gunnlaugur SE Briem, HC Ericson | Kommentarer inaktiverade för Ett smörgåsbord av bokstäver

ETAOIN SHRDLU

För två hundra år sedan sattes all text för hand när en bok skulle tryckas. Typ efter typ sattes i sätthaken och om det fattades en, så gjöt man en ny. Det var en tidskonsumerande process, men förstås inte om man jämförde med processen dessförinnan, då man skrev för hand. Men i mitten av 1800-talet hände något som kom att revolutionera tryckindustrin för alltid.

En finlemmad tysk urmakare med burrigt skägg och namnet Ottmar Mergenthaler dök upp i Baltimore, på Amerikas östkust, för att söka lyckan. Och lyckan hittade han. Om denne mans historia och hans uppfinning, Linotypemaskinen, har man gjort en film, Linotype – The Film, som släpptes för några månader sedan. Det är en sorglig, men samtidigt kärleksfull och informativ film, trots att amerikanerna inte kunde uttala Ottmars namn. Denna film lyfter fram en av nycklarna till varför vårt samhälle idag ser ut som det gör. Utan all den kunskap vi har idag genom litteratur, läroböcker, manualer, religiösa och musikaliska texter och allt annat som berör våra själar i tryckt form, hur hade vårt samhället sett ut? Tack vare Ottmars uppfinning spreds kunskap som en löpeld.

Ottmar Mergenthaler blev bara fyrtiofyra år gammal men hans Linotypemaskiner skulle komma leva mycket längre än så. Linotypemaskinen står bakom utvecklingen av dagspressen så som den är idag. Tidningen The New York Times sattes i 80 år med Linotypemaskiner, fram till 1978. Innan Linotypemaskinerna kom kunde en tidning i bästa fall få fram åtta sidor, men med Linotype blev de utan ansträngning fyrtioåtta, vilket givetvis gav möjlighet till fler och längre artiklar, men framför allt en större spridning och högre inkomster till tidningen, vilket ledde till att flera journalister kunde anlitas. Hänger ni med? Själva affärsrörelsen Linotype blev en guldkalv. 1886 började maskinen säljas och 1928, fyrtiotvå år senare, var Linotype den primära sättmaskinen över hela världen. Det är också en karriär.

Linotype kan liknas en gigantisk skrivmaskin vars mekanik går ut på att man kopplar en tangent på ett tangentbord till en stapel av matriser (små gjutnycklar av bokstäver) som släpptes ner en matris i taget för att tillsammans med andra matriser skapa ett ord, och när en rad av dessa matriser var fullsatta, så avgjöts de i bly. Blystapeln med text ramlade sedan ur maskinen. Linotype brukar också översättas som Type on Line. Denna första mekaniserade sättningsmaskin, påverkade möjligheten att publicera text oerhört.  Blyet kunde återanvändas om sättaren skrev fel. Då skrev han ETAOIN SHRDLU i slutet av raden, vilket var de två första raderna på tangentbordet, och kastade sedan tillbaka stapeln i smältdegen av bly. Den mänskliga faktorn hade alltså fått ett namn.

I mitten av 1900-talet började så småningom sättningsmaskinerna ersättas med en annan teknik, fotosättning, vars teknik byggde på Linotypes matrisform, men istället för gjutteknik så använde man ljusteknik. Därefter kom datorerna. Och det är där vi är idag. Men som tur är så finns alla vackra typsnitt som en gång togs fram till Linotypemaskinerna kvar, i det tyskägda digitala företaget Linotype.

Så om du fortfarande inte vet vad en Linotypemaskin är, så är det dags att sätta sig ner och titta på filmen om Ottmar som förändrade världen.

Publicerat i Linotype | Kommentarer inaktiverade för ETAOIN SHRDLU

Mumier och kilskrifter

Det finns något alldeles underbart fascinerande med äldre skrivsystem. De är som antika nycklar till en skatt som tillhör oss alla. Kilskriften är ett sådant, som aldrig upphör att fascinera mig. Det är lite synd att så få använder kilskriften idag. Hmm. Vår digitala tid hindrar ju knappast någon. Om det finns något internet står för, så är det att det finns utrymme för allt och alla. Så visst finns det plats för kilskriften. Den som bär på så oerhört intressant information om ett samhälle vi inte kan uppleva, men som vi kan lära om, och av, genom den skrivna texten. Vi behöver bredare typsnitt som täcker de olika kilskriftssystemen. Och flera kiltypsnitt (nytt ord!), åtminstone i forskningssyfte, eller hur? Titta på stora global fonter som Nimbus hos URW ++. Visst skulle ett litet kilskriftsystem skulle få plats där? Ett 32-bitarssystem är så förlåtande generöst.

I alla fall, så läste jag en liten notis i det senaste numret av Språktidningen. Rubriken löd ›Du kan lösa proto-elamitiskans gåta›. Jag kände mig inte alls manad. Absolut inte. Men eftersom att jag är en ganska nyfiken person, så kunde jag inte låta bli att läsa vidare. Proto-elamitiska är ett fem tusen år gammalt okrypterat skriftsystem från Mesopotamien, utan kända släktingar. Det är lika spännande som att glo på korsbindingstekniken som används över mumiens ansikte, han som ligger alldeles ihoptorkad i montern på Louvren i Paris. Varför ser den ut så? Och familjen undrar nästan samma sak – varför står vi här, mamma, igen? 

Tyvärr tror man att proto-elamitiskans skriftsystem inte levde särskilt länge, men ändå tillräckligt länge för att lämna kvar över 1600 olika dokument, att dechiffreras av oss på tvåtusentalet. De flesta dokumenten finns på Louvren, inte långt från den där mumien som jag brukar betrakta på sommarloven. När man närmar sig kilskriftsystemen, lär man sig att det ofta karakterisera genom ett systematiskt uppräknande av tal, mängder, produkter och skribentens namn. Lite som min inköpslista för veckans mat till familjen. Så även om P-E inte har en given släktning, så kan man känna igen sig. Läs gärna mer om P-E här på University of Oxfords wiki.

Medan jag skriver detta, så sitter mina barn på andra sidan av bordet och försöker dechiffrera några graffitialfabet som jag skrivit ut från internet. Genom att kalkera av bokstäverna så känner de formerna i händerna. De försöker få ett grepp om hur de är gjorda genom att göra likadant.

Nästa gång hela familjen står där igen och trycker näsan mot monterns glas i Louvren, så ska jag berätta för dem, att mumien bär på en historia. Och att studera den är som att titta på omslaget till en sagobok, som man inte har läst och gärna skulle vilja läsa.

Publicerat i Kilskrift | Kommentarer inaktiverade för Mumier och kilskrifter

Typo London och hjärnor i formalin

I helgen var jag i London för att delta i TYPOLondon-konferensen. Värd var den tyske formgivaren och grundaren till FontShop, Erik Spiekermann. Temat var Social, vilket kan tyckas lite udda, men typografi handlar ju om kommunikation, vilket i sig är en högst social företeelse. Eller säg så här; all formgivning är social, då vi formger åt andra.

En av mina favorittalare var Anthony Burrill och hans projekt Oil and Water Don’t Mix. Om du inte känner till kampanjen, så klickar du här. Det syns inte i filmen, men stranden var från början avspärrad av vakter. Men när vakterna, märkligt nog, gick på lunch, så gick Burrill och hans vänner in på stranden och hämtade den olja de behövde till sina affischer. Ja, varför köpa ny tryckfärg när du kan återanvända material som andra har dumpat i sjön och på sand? Mitt hjärta klappar lite extra för jag gillar coola och snygga miljölösningar. Jodå, jag sopsorterar hemma.

En annan formgivare som sken på scen – det rimmar – var Paula Scher från Pentagram. Hon arbetar med identiteter och ›Enviromental graphic design›, vilket jag hade problem med att översätta till svenska. Det finns inget bra och vedertaget begrepp för oss grafiska formgivare. Det är kanske helt enkelt för att vi inte arbetar på det sättet i Sverige. Vad tror ni om ordet grafisk landskapsdesign? När jag slår upp det engelska ordet på Wiki, så finns ingen svensk översättning. Ordet hänvisar till grafisk form i miljö eller på arkitektur som t.ex. Schers arbete på New Jersey Performing Arts Center, som du kan se här, men det kan också innefatta klassiska skyltsystem. Problemet med svenska termen skyltsystem är att det är ett missvisande begrepp, som bara hänvisar till skyltar. Så jag efterlyser ett vidare begrepp, som uppmuntrar till fantasi och kommunikation på väggar och gator.

Den sista, men givetvis den mest populära föreläsaren var holländska bokformgivaren Irma Boom. Hon talade länge och visade böcker via en projektor som stod på bordet. Irma berättade att hon älskar att formge för stora upplagor, ty ju större upplagan var, desto bättre ansåg hon det vara för demokratin. Hon hatar handgjorda böcker för de är motsatsen till bokens grundidé, att sprida kunskap. Hon berättade att hon var noga och ställde höga krav på de bokprojekt som hon antog. Tid är det värdefullaste vi har och vi måste vara noga med att inte slösa bort den, förklarade hon. Ganska bra uttryckt tycker jag. Hennes hemsida fungerar inte så bra, men det finns en kort film om henne här. Men hon talade så länge och applåderna ville aldrig ta slut fast vakterna anmärkte på att huset måste stängas för natten. Vilket påminde mig om att jag faktiskt hade suttit på konferensen från 8:30 på morgonen och till 21:30 på kvällen och hela dagen innan. Jag var alldeles groggy i hjärnan, vilken nu var packad med massor av intryck, nya idéer och kunskap om typografi i en social kontext.

Erik Spiekerman, däremot, är en enormt spänstig man som hoppade upp och ner på scenen och kramade alla. Som avslutning av dagen därpå, guidade han en cykeltrupp genom London i regnet, men jag avstod och gick till British Library, träffade en vän och drack en kopp engelsk te istället, och förströdde min tid genom att glo på manuskript i manuskriptavdelningen.

En annan klok tanke fick jag av Lucienne Roberts, som berättade att människans hjärna är det mest sparade organ som finns i världen. I formalin. Nu vet jag hur dessa hjärnor känner sig.

Publicerat i Erik Spiekermann | Kommentarer inaktiverade för Typo London och hjärnor i formalin

Tom Kemp och Trajanus

Det är sällan en god idé att försöka lära sig något från en kopia av en kopia av en tolkning. Den som vill bli expert måste gå till källan. Det är en skyldighet. Om inte annat, så för sin egen skull.

Av denna anledning samlades en hängiven trupp av femton kalligrafer och bokstavstecknare i helgen i Folkuniversitetets lokaler i Stockholm, för att studera den främsta källan till det latinska alfabetet från antiken: Trajanuskolonnens inskription. Kolonnen är hög, något mer än trettio meter och givetvis väldigt pampig –  byggd över en borttagen kulle – men för en bokstavs-kärlekskranke person som jag, är det bara de sex raderna av bokstäver över porten som lockar.

Trajanus-inskriptionen har länge ansetts som det främsta exemplaret av romersk skönhet när det gäller latinska bokstäver. Då måste man givetvis fråga av vilka anledningar den har fått denna ledande ställning. För det första är inskriptionen i stort sett helt intakt. Det är väldigt ovanligt, med tanke på att de flesta stenar har fått lida bittert av tidens tand. (Det finns dock ett triangelformat ingrepp på sista raden som med största sannolikhet har gjorts för att ge plats åt ett tak över porten under inskriptionen.) Det andra anledningen är att den är vacker, något som för vissa kanske anses som mindre viktigt, men man bör då känna till att flertalet inskriptioner från romartiden inte alls är särskilt vackra. Många är tvärtom obalanserade, med grovt huggna bokstäver med spärrning hit och dit så att hela stenen passerar gränsen för vad som kallas harmoni.

Men faktum är att Trajanus harmoni kommer från de händer som skapade den. En utformning där ingen bokstav blev den andra lik. Inte ens om man ställer de arton versala A:na bredvid varandra är de lika varandra. Det är det mänskliga bidraget som vi anser är så vackert och harmoniskt. Ganska otippat, va?

Tolkningarna av denna inskription har gjorts på flera olika, arroganta sätt. Många som har studerat inskriptionen har trott mest på sitt egna excellenta sätt att skapa bokstäver och därmed dragit ganska felaktiga slutsatser. Man har bl. a. trott att bokstäverna var konturritade eller skrivna med bredpenna innan de höggs eller att de bara var rakt av huggna fritt utan förlaga. Man har till och med trott att bokstäverna var konstruerade med passare och linjal. Detta vet vi därför att slutsatserna blev väl dokumenterade och ibland tryckta i flera upplagor. Så fel de hade.

Det var inte förrän prästen, skyltmålaren och kalligrafen Edward Catich, med samma arroganta tillvägagångsätt, visade sig hitta rätt till sanningen. Och det var en stor skillnad. När alla frågetecken blev besvarade så blev det nästan en uppenbarelse. Trajanusinskriptionens bokstäver var målade med bredpensel precis som skyltmålare gör och därefter huggna med mejsel! Men hur målades bokstäverna? Det var för att få svar på det som vi samlade oss denna hösthelg i oktober.

Den brittiske kalligrafen Tom Kemp var på besök i Sverige för att möta sina trogna skara elever. Med mycket iver, mycket färg, olika penslar och grovt papper gav vi oss i kast med  källan till vår åtrå; Trajanuskolonnen. Tom skrev alla bokstäver med en stor bredpensel doppad i venetiansk röd goache. Både före och efteråt gick han igenom varenda lilla detalj på den svarta tavlan. Alla satt tystare än vi skulle ha gjort i kyrkan. Tom har skrivit en väldigt fin bok med exakta instruktioner på hur man går tillväga för att måla Romanus Monumentalis, som genren heter. Boken heter Formal Brush Writing och där delar han med sig på ett oerhört pedagogisk sätt hur man gör verklighet av Edward Catich teorier. Catich bok heter för övrigt The Origin of the Serif.

För Toms besök är vi givetvis oerhört tacksamma. Även om det tar tio år att lära sig göra bokstäver, så tar det bara tre veckor att lära sig att tekniken att måla dem. Titta gärna in på Toms hemsida, så kan du se honom i action.

Publicerat i Bokstäver, Edward Catich, Kalligrafi, Tom Kemp, Trajan | Kommentarer inaktiverade för Tom Kemp och Trajanus

Om de inflytelserika typsnitten

Bokstaven K är en väldigt spännande karaktär. Den var lite sen i starten för det latinska alfabetet, men har trots det fått en framträdande roll i Kulturen. K är ju inte bara första bokstaven i Kultur och i Konst, utan även i Kunskap och Kompetens. Ord som jag starkt kopplar till Kreativitet.

De första orden som kom till mig var olika Kulturyttringar och Konstuttryck, som Konsthantverk, Kulturnatt, Konstutövning, Kompetensutveckling, men även ord som Kreativitetssvacka, Kulturkrockar och givetvis Kunden. Klurigheter och Kunskapsprövningar hör liksom ihop, likaså Kunskaptröst och Kulturkraft.

K var ursprungligen ett piktogram av en hand, och det känns som en ursymbol för Kraft och Kreativitet. Och ordet Konstnärskap och Kapacitet och Kulturarv. Kaskader av Knäppheter i denna Kreativa Kluriga blogg. Kompetens. Konkurrens. Konflikt.

På grund av att K kom sent till matchen och tröjorna redan var utdelade, får K finna sig i att ha olika utseenden i olika typsnitt. Om du tittar på K i Akzidenz Grotesk, som ursprungligen hette Accidenz-Grotesk, så korsar K benen, men det gör inte K i Eric Gills typsnitt. Varför Eric Gills bokstäver inte korsar benen kan du läsa mer om i hans bok om typografi, som heter just Om Typografi [ISBN 9188-23611-0].

Kunskap om bokstäverna är inte dumt att ha. År 1990 skrev Fiona MacCarthy skandalboken Eric Gill [ISBN 0-571-14302-4]. En bok om Gills privatliv som fick den typografiska världen att gapa. Det blev en chockerande exponering av en mans religiösa och sexuella avvikelser. Samtidigt kom boken Eric Gill – Man of Flesh and Spirit av Malcolm York [ISBN 0-09-463740-7] som inte nämner något om hans sexuella avvikelser utan främst redogör hans religiösa liv samt arbete som konstnär, som du kan betrakta bland annat här. Sedan blev det tyst. Då och då hör man röster som påpekar att det inte är dumt att läsa på när man väljer typsnitt. Men kan vi skilja på Konstnären och Konstverket? Bör vi? Måste vi? Per Torberger höjde rösten när han såg att valet av typsnitt för Rädda Barnens grafiska profil var Eric Gills typsnitt Gills Sans. Läs hans artikel här.

Redan nu på lördag den 6:e oktober klockan 08:50 bör du bänka dig framför radion och lyssna på första delen av en programserie på tio avsnitt om typsnitt och typografi. Simon Moser intervjuar Stefan Hattenbach och mig och flertalet copywriters och grafiska formgivare bland annat Stefania Malmsten om typsnitt och varför de ser ut som de gör och om historien bakom dem. Och även lite om personerna bakom. Gå in på P1 och lyssna på  Typo – om de inflytelserika typsnitten.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Om de inflytelserika typsnitten

A, B, C och allt om Garfield

Härom veckan var jag på besök i vår vackra huvudstad. Där hade jag förmånen att få gå på releasekalas av en, för mig, mycket efterlängtad bok. En bok om bokstävernas historia för barn, ungdomar, vuxna och alla andra åldrar. Jag uppskattar verkligen denna intressant formgivna ABC-bok, fylld med roliga illustrationer av bokstäverna i vår vardag. Bokstavs- och ABC-böcker ligger mig överhuvudtaget varmt om hjärtat. Faktum är att jag har varit samlare av svenska typografiska ABC-böcker från artonhundratalets mitt och fram till idag. Så jag har nog de flesta. Eller kanske inte. För ABC för biltokiga av Christian Madsen blev så totalt sönderläst, söndertuggad av min son, trots idoga reparationer, att den till slut fick samlas ihop till en liten pappershög för att återvinnas. Jag tror att vi bearbetade och tuggade i oss minst två kopior.

Den nya boken heter A, B, C och allt om D och är skriven av Nina Ulmaja på Bonniers. Den hade premiär 22 augusti. Ett litet finger hade jag med i spelet, som sakgranskare. Det är en bok som jag hoppas kommer att läsas, tuggas och bearbetas hårt av alla svenska barn. Så mitt råd till föräldrar är: Läs den, läs den! Både för din egen skull och för ditt barn eller barnbarn.

Veckan dessförinnan kom det en artikel på formbloggen Hall de Femmes om mig. Nu kanske du inte är så sugen på att läsa om just mig, men där finns så mycket mer. Flera artiklar om intressanta formmänniskor. Så hurra för Samira Bouabana och Angela Tillman som driver bloggen och dessutom ger ut små fina böcker på Oyster press om dessa fantastiska formgivare i vår grafiska bransch.

En annan relativt nyutgiven bok om bokstäver är Just my type av Simon Garfield som jag i dagarna har läst klart. Boken är rolig, populistisk, lättläst men tyvärr hoppar den drastiskt mellan olika teser inom typsnittsdesignbranschen och dess historia. Den är väl värd att läsa för nöjets skulle men, som sagt, så är den är något ostrukturerad och rörig i sin analys. Den är okronologisk och utelämnar stora delar av tekniken bakom typsnitt och utgår mer från ett anglosaxiskt perspektivt. Man får nog mer ut av den om man läser den efter några mer substantiella böcker i typhistoria. Annars finns det risk att man tappar tråden. Det positiva med boken är att den tar även upp relativt nya stilar, som 2012 Headline, av Gareth Hague, för årets olympiska spel i London. Om Gareth Hague kan du läsa om här i MyFonts nyhetsbrev.

I slutet av boken får jag ändå tipset av Herr Garfield på Pentagrams frågelek ›What type are you?›. Med endast fyra frågor får du en personlighetsanalys och tilldelas ett typsnitt som visualiserar just din personlighet. Eftersom jag, trots allt, uppskattar att få vara en i mängden, så blev jag nöjd när jag fick samma svar som Simon.

Publicerat i Böcker, Bokstäver, Fonts, Gareth Hague, Hall de Femmes, Simon Garfield, Typsnitt | Kommentarer inaktiverade för A, B, C och allt om Garfield