Härom dagen fick jag se ett fantastisk äldre tryck ur British Librarys samlingar*. Skriften är satt i det sogdian-uighuriska alfabetetet, någongång mellan 400–1000-talet. Så datering är en olöst fråga. Men här är en länk till bilden. Sogdian-uighuriska alfabetet är en abjad, vilket betyder att det är ett konsonantalfabet, dvs. helt utan vokaler i grunduppsättningen. Precis som t.ex. de arabiska och syriska alfabetena. Så om hen, han och hon skrivs utan vokal, dvs hn, så får man istället sätta ut små markeringar om det ska vara e, a eller o mellan h:et och n:et. Om man nu måste.
Jag alltid undrat hur ursprunget till våra vokaler fungerade i adjader som t.ex. det feniciska alfabetet. Så härom dagen fick jag ett klokt svar, och det tänker jag nu dela med mig av till er.
›It was during the 1st millenium BCE that the consonants got double duty as vowels as well. Early Phoenician didn’t use them very much. Their original sounds: ALEPH was a glottal stop. HE is /h/. YODH is /y/. and AYIN is a pharyngeal pronounced in the back of the throat.› Så A hade alltså en tvär-nitisk funktion i sin ungdom, kan man säga.
A, vars grekiska namn är alfa, finns i ordet alfahane och hane och han men inte i hen eller hon. A har sin ursprung i ett piktogram av en oxe. Så alfahane var en oxhane, eller tjurig hane. Och hen betyder höna på engelska. Alfahena kan alltså vara en…hm…en? Här går det bra att använda sin egen fantasi. Min alfahena ska man mata med handskar.
Tja, det var väl solklart? Om du nu blir grymt nyfiken på att veta mer om de asiatiska alfabetena från öst och så vidare, så finns det ett intressant projekt, Dunhuang-projektet, att följa på nätet. Där trasslar man sig runt bland olika artefakter längs Sidenvägen från Kina. Flera forskare är nu nyfikna på om Johann Gutenberg fick sin inspiration från tidiga metalltyper från Korea eller kanske från keramiktyper från Kina. Historien igår är alltså nyheter idag. För övrigt hade Johann Gutenberg en hel uppsättning av gemena a med olika bredder för att få en snygg kant.
* Peald 6a Recto, The East Asian Library and the Gest Collection, Princeton University, USA