Förra veckan besökte familjen goda vänner i New York. Denna fantastiska stad som bjuder på allt. Det som inte finns att köpa här, går knappt att köpa någon annanstans. Det första man ser förutom detta berg av skyskrapor är all världens skyltar med logotyper. Som bokstavsälskare blir man inte besviken, alla stilar finns. Kanske även några till. Jag tvärstannade framför en skylt i en trång passage som informerade trottoaranvändarna om att trottoaren byggs om och när det kommer att bli klart och vem man skulle kontakta om man hade frågor. Skylten var cirka en meter hög och två meter bred. Den var satt med ett sanserif-typsnitt som var cirka fjorton centimeter högt och tre centimeter brett. Det kallar jag kondenserat. Jag har aldrig sett en informationsskylt med ett så svårläst typsnitt förut. Hur resonerade man när man valde stil?
New Yorkare älskar mångfald och typsnitt är givetvis inget undantag. Många tokiga saker kommer ur den ständiga strävan för mångfald. Tiden sållar ofta ut det goda, som t.ex. Century Roman av Linn Boyd Benton. Ett vackert typsnitt med många år på nacken, som ursprungligen gjordes för tidskrifter. I slutet av 1800-talet gjorde även Benton en pantograf för typsnittsframställning. Inte bara för att skala typsnitt utan även för att utöka familjen med flera stilar med olika breddvärden. Denna mackapär var en av många hans uppfinningar för typsnittsdesigners. Några kallar denna period för den mörka perioden i typografi. Kanske man helt enkelt föll för fascinationen av ny teknik istället för slutresultatet. Vill du se hur en pantograf fungerar, så kolla denna film från Hamilton Wood Type & Printing Museum i USA. Den är förvisso en sidledspantograf medan Benton pantografen var upprätt. Dessa pantografer skapade en uppsjö av olika kondenserade stilar, som man bland annat kan se på skyltar än idag på Manhattan.