Jag har länge trott att vi typografer är ett av de första jämställda yrkena. Jag ser framför mig hur kvinnor suttit långa dagar, vid rader av kastlådor, och med noggrannhet och precision flitigt pillat ner de små blytyperna i sätthaken med sina smala fingrar. Redan på 1860-talet bildades det första sällskapet för typografer i Sverige. Några år tidigare kom de första dagstidningarna. Så här står det i NE:
Brödstil (ty. Brotschrift, eg. ’den tryckstil med vilken boktryckaren förtjänade sitt bröd’), grafisk term för den löpande textens (brödtextens) teckensnitt och teckengrad.
Man alltså fick lön efter antalet satta rader. Så ju mer man satte, desto mer fick man betalt. Och så här står det i tjugosjätte årgången av Tiden från 1934:
Typografyrket har däremot varit ett ofta anfört exempel på hur en lika lön kan bli farlig för kvinnorna, särskilt i yrken, där man har stora fasta kostnader. Om kvinnornas arbete då med lika lön ställer sig ofördelaktigare för arbetsgivaren drivas de från arbetet. Det är anmärkningsvärt, att det i Storbritannien var de manliga arbetarna, som yrkade på den lika lönen för kvinnor i detta yrke, där andra försök att bli av med den kvinnliga konkurrensen misslyckats. Och att de lyckades. I Skottland hade man i Edinburg 1100 kvinnliga typografer år 1910.
Notera att Europa var mitt i ett världskrig, och en flitig typograf vid en dagstidning var en ovärderlig tillgång. Texten låter inte smickrande idag, men på den tiden var det inte en självklar sak att männen ställde sig på sina kvinnliga arbetskamraters sida i kampen om ett rättvisare samhälle.
Idag talar vi sällan om jämlikhet inom det grafiska yrkesområdet. Inte heller tycker vi om att tala om dumpade priser. För visst är det märkligt att man kan köpa god, nästan nyutkommen, litteratur för 19:90 kronor på Ica. Efter tryck, papper- och leveranskostnader samt lön till författare, formgivare, förlagsfolk och PR-byrån är det minst sagt ett otrolig lågt pris. Betydligt lägre än för en t-shirt på H&M.
En god vän till mig berättade, att innan layoutprogrammen på datorn kom, så tog justering av en text på fem rader i en broschyr en hel dag. Man räknade tc-tal, valde typsnitt och kägel ur en stilprovsbok, man fotograferade av texten, man beställde kopia, man retuscherade och granskade och skickade korr hit och dit – tills man var nöjd.
Då hade man både råd och tid. Något vi tycks sakna idag.