Manutius i ett tunnelbanesystem

Denna vecka har jag besökt huvudstaden och träffat många intressanta människor. När man forslas genom storstadens tunnelbanesystem blir man fullständigt attackerad av reklam på stationerna. Köp detta, köp inte det, köp detta istället, titta hit och titta inte dit och så vidare. Jag vet inte om jag vill läsa texten, men det är fullständigt omöjligt att hinna avgöra. Det mesta av reklamen vänder sig inte till mig. Jag ska ju varken åka till Bangkok eller byta bolån. Det mest uppseendeväckande är reklamfilmen för den nya StarWars-filmen på gigantiska TV-skärmar mitt på perrongen. En man i sin bästa ålder svingar en glittrande pinne i luften. Swisch! För oss som inte är från storstaden ser detta bisarrt, samtidigt rörigt och givetvis väldigt dyrt ut.

Mellan stationerna har jag suttit och läst en studie om renässanstryckaren Aldus Manutius typografiska system i en nätt liten bok med silvergrått omslag. Boken heter Type spaces in-house norms in the typography of Aldus Manutius och är skriven av Peter Brunhill. Undra vad Manutius hade tänkt om han såg den moderna och rörliga typografin? Hade han förstått sin egen del i detta? Dum fråga men kittlande tanke. Hans böcker är förbluffande vackra, men små. Jag har flera gånger hållit dem i mina egna händer. Första gången satt jag i Vatikanstatens bibliotek. Efter att fått en kontakt på svenska institutet i Rom, lyckats beställa verken, fått stämpeln i passen och tagit mig in genom porten med italienska bevakande vakter i läderstövlar och med maken i släptåg, satt jag förväntansfull vid en välsliten mörkbetsad bänk bland präster och studenter och väntade på handskar. Ja, handskar. Handskar att hålla i böckerna för att undvika att lämna fettfläckar. Trots att en god vän till mig envist hävdar att både fett och cigarrer ger böcker en härlig karaktär. Allt hade känts otroligt högtidligt, om det hade inte varit för det som skulle inträffa härnäst. När väl vagnen rullades in, av en bibliotekarie med mycket små ögon, dumpades böckerna ner på bordet framför mig som en portion potatismos i bamba. Och inte en vit bomullshandske så långt ögat kunde se. Jag tror att jag blev mer förvirrad av behandlingen av böckerna än berusad av deras närhet.

Sedan dess har jag flera gånger stött på hans böcker på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Senaste gången låg en av dem på en kudde. Utmattad av beröring och i behov av vila. Nåväl. Studien som jag har läst i tunnelbanesystemet går igenom måttsystemen för sättning av typografi och diverse annat som försiggick på Aldine press i Venedig. Det är givetvis omöjligt att redogöra för allt här, men behovet av att mäta företeelser har alltid roat mig. I detta fall har man upptäckt att Manutius och hans kollegor hade ett mycket noggrant måttsystem för fyrkanten. (Fyrkanten kan man beskriva som ett relativt måttsystem inom typografin.) Således visar det sig att man redan på 1500-talet hade ett betydligt mer systematiserat arbetssätt än vi kunde tro. Idag har vi ju rena übersystemet med tusendelar för en digital produkt gjord av ettor och nollor. Det kan ju tyckas som en liten ointressant upptäckt, men betänk att ända från renässansen har denna klassiska systematik trasslat sig hela vägen till en dator på en designbyrå i vår högteknologiska värld. Vilken resa!

Posted in Retro-fitted | Comments Off

Fit to be styled a Typographer

Typography is the art of arranging letters and illustrations for a piece of printed matter. The practitioners of this art have existed since the beginnings of printing in the fifteenth century but not until the present century have they constituted a specific class of designer.

Så inleds den tryckta utgåvan av “Fit to be styled a typographer”* av The Society of Typographic Designers som gavs ut vid deras femtioårs-jubilem. Ordet “art” ska nog översättas mer som konstform än som konst. Genom att höja typografi till en konstform så ansågs man slå vakt om dess existens och det var då en reaktion mot den industriella utvecklingen.

Sällskapet grundades 1928 i London och hette då British Typographers Guild. Historiskt sett så ansågs orden tryckare och typograf som synonymer. Sällskapet hade sju grundare och en hierarkisk ordning bland medlemmarna. Nya medlemmar togs in på gesällprov. (Du kan tjuvkika på dagens prov på deras hemsida om du är nyfiken.) De satte full fart direkt, med ett utbildningsforum med föreläsningsserier, utställningar och skriverier som värnade om kvaliteten i typografin och de sökte fler kvalitetstypsnitt.

Behöver vi slå vakt om typografin som konstform i dagens, ständiga, digitala förändring?

Numera finns typografi inte bara i tryckt form utan även som rörlig form, på internet och i mobiler. Antalet producenter har också ökat lavinartat. En blog som denna är ett utmärkt exempel. Räcker typsnitten till? Inte en chans. För dagens behov ser helt annorlunda ut. Nu behöver vi fler typsnitt som täcker hundratals språk, för digitala översättningar och fler specialtecken.

Hur säkerställer vi kvaliteten i typografi i alla led? Från desktop, sättning av en tryckt bok till en e-bok, till ett inlägg i en blog, till Facebook, Twitter och slutligen som mms och ett pytte-sms. Och vad händer när läsaren själv ändrar formen eller ändrar språket? Äsch, du kanske inte är så intresserad hur detta inlägg ser ut i Kina. Och nu har vi inte ens talat om användares behov av att synas och utmärka sig, som inte tycks ha någon ände. Vi lever i en individualiserad värld där alla vill vara speciella. Ingen vill ju vara klassens Times New Roman.

* Manuel Typographique av Simon-Pierre Fournier, 1764

Posted in Fonts, Fournier, konstform, Retro-fitted, Typografer, Typsnitt | Comments Off

Rödluvan och Google

Många tolkar Open Source applikationer som WordPress, Google, Spotify och Wikipedia som gratis och det låter ju trevligt, men i själva verket är det långt ifrån sanningen. De finns förstås där för att tjäna pengar, bara med en annan affärsmodell. Därmed är de kraftfulla konkurrenter till många tjänster som kostar pengar för användaren. Ett gratis program står mot en dyr investering i en annan mjukvara. Vad väljer du? Programmerare till Open Source är ofta fast anställda med rejäl lön och absolut inte gratisarbetare. Man satsar stora resurser på att skapa kraftfulla program som blir gratis för att konkurrera ut andra. Och de får betalt av annonsörerna. Pengarna rullar in. Enligt denna film om Google är det ett företag som är värt över 200 miljarder dollar. Open Source applikationer är heller inte alls öppna, där vem som helst kan bidra, utan ofta hårt kontrollerade. De är ju en viktig investering. Programmen är också till stor del baserade på befintlig teknologi. Så man kan verkligen fråga sig varför det heter Open Source. Men varför skriver jag då om det här?

Jo, för ett halvår sedan lanserades projektet Google Web Fonts. Nu börjar typograferna vakna upp och undra vad som gäller. Google deklarerar att deras fonter är Open Source. (Det är inte riktigt sant, det är snarare en form av fildelning.) Nu är ju Google redan tidigare känt för innovativ teknik med trist design. Och tittar man närmare på dessa typsnitt så kan man konstatera att det gäller även denna gång. De är inkompletta, dåligt tillriktade, har sämre teknik och sämre form. Varför gör de så? Samtidigt lanserade konkurrenterna program som Typekit och Webtype? Ni minns väl vad jag sa om att Google tjänar stora pengar? De sysslar inte med välgörenhet. Adobe, Microsoft och Apple inkluderar typsnitt i sina programvaror, och kunden betalar licensen när de köper programvaran, men Google delar ut dåliga typsnitt gratis och alla gillar gratis. Kvalitet kostar. Adobe arbetar mycket med att förbättra sina existerande typsnitt, snarare än att utveckla nya. Bättre kvalitet och bättre teknik. De har en stab med förstklassiga typsnittsdesigners som t.ex. Robert Slimbach. Google Web Font har en stab på tre tekniker. Om Google själva säger sig använda förstklassig teknik, varför låter de typsnitten i projekten var så dåliga? Google är inte dumma, och jag har ännu inte förstått vad de är ute efter. Vad är deras tanke? Och när kommer räkningen? För den kommer alltid.

Posted in Fonts, Fontteknik, Google, Google Web Fonts, Open Source, Typsnitt, Typsnittstecknare | Comments Off

Logotyper, flaggor och vapensköldar

För ungefär ett år sedan kom min son hem och började rita flaggor på löpande band. Det är nog en ganska vanlig sysselsättning för ett barn i sjuårsåldern. Han var nyfiken och jag blev alltmer stressad över hur lite jag själv visste. Vi köpte spelet Flaggspektrum till honom och spenderade större delen av julen hukade över ett hav av flaggor vi aldrig sett förut. Jag blev enormt stolt när jag insåg att jag till slut kunde lika många flaggor som han, ungefär sjuttio stycken. Hur många av er vet hur stormakten Indien, eller Rysslands, flagga ser ut? Eller Somalias eller Ecuadors? Om du vill veta genast, så klicka här.

I julas fick jag tips om en iPhone app med all världens flaggor. Du förstår nog vad jag gjorde under helgerna, till allas förtret. Kunskap är som en trappa. Först inser man att det finns en ö som heter Kiribati, sedan lär man sig hur flaggan ser ut och var ön ligger, sedan hur många som bor där och hur stor ön är i jämförelse med Sverige och så vidare. Gå nu inte och tro att jag kan alla världens flaggor och plötsligt är en hejare på geografi.  Jag är bara enormt intresserad av detta tydliga grafiska språk som täcker hela vår jord. Grafiska designgiganten Paul Rand skrev en artikel som heter Logos, flags, and escutcheons› (Sv. Logotyper, flaggor och vapensköldar). De har samma syfte, skrev han. En logotype är ett företags flagga. Vi viftar med den för att signalera att här är vi. Det är inte så noga hur den ser ut. Den ska särskilja och vara tydlig. Om man tittar på Ecuadors och Schweiz flagga så inser man att de är lika särskiljande och tydliga. (Kolla länken ovan om du inte kommer ihåg dem.) Det är lite olika nivå på detaljrikedomen, men man blandar inte ihop dem. Pia Wallén designade en pläd med namnet Cross med det schweiziska flaggmönstret och satte därmed deras flagga på kartan i ett helt nytt sammanhang. Är det en styrka att man också kan använda en flaggas mönster i ett ickenationalistiskt syfte?

Posted in Flaggor, Flaggspektrum, Logotyper, Mönster, Pia Wallén, Retro-fitted, Vapensköldar | Comments Off

Typographers Sketchbooks

Att publicera andras skissböcker låter som en förbjuden tanke, men det är precis det som Steven Heller och Lita Talarico har gjort i Typographers Sketchbooks.

Vissa skissböcker är enormt vackra. Man vill nästan rama in dem. De är fulla av anfanger, swasher och ligaturer i alla möjliga läckra färger. Den stora skillnaden är vilket verktyg de har valt att skissa med och på vilket sätt. I kalligrafen Yomar Augustos ”my studio inside my backpack” antecknas tankar omsorgsfullt med tunn tuschpenna och former skissas med bredpenna i en vacker Moleskinebok. I tecknaren Andy Smiths böcker skissas det med alla sorters pennor på ett mer ostrukturerad sätt och idéerna ligger lager på lager och det finns väldigt lite skriven text. Verdanas pappa Matthew Carter skissar inte alls, utan tecknar med precision och noggrannhet på transparent papper. Det syns att han är typsnittstecknare med betoning på tecknare och att han redan i skissstadiet tänker på olika sorters tekniska lösningar för sina typsnitt.

Att skissa fram typografiska lösningar för hand kanske känns lite primitivt, men det underlättar om man har en tanke innan man sätter sig vid datorn. I dag är publiceringsknappen lite för lättillgänglig när man sitter vid datorn. Det är lätt att gena över teknikängen när man har bråttom. Vi glömmer lätt att handen är ett fantastiskt verktyg. Istället sätter vi oss gärna vid datorn och drar slutsatsen att där finns allt vi behöver. Allt vi behöver göra är att skapa en fungerande harmoni. Och så… fastnar man. Det gör man för att man helt enkelt inte vet vart man är på väg någonstans. Det är varken roligt eller konstruktivt.

När jag håller en workshop så får jag ofta se studenters arbeten från skissbok till slutresultat. Ibland har de gått en lång kringelkrokväg och man förstår knappt hur de har tagit sig från punkt a till punkt b. De kan ha gått i cirklar, trianglar, zick-zack och till och med i korsstygn. Ibland ser man arbeten där det inte har skett någon förändring alls från skissbok till slutresultat. Oavsett så är det väldigt spännande och en viktig del i processen. En gång ställde jag ut alla mina skisser från DN Bodoni på Röhsska museet i Göteborg tillsammans med min gamla professor HC Ericsson. Det blev en hel vägg fylld av transparenta papper med tunna blyertsskisser.

Titta i Typographers Sketchbooks, så kommer du att kunna konstatera att skissböckerna speglar ägarens personlighet och är konstobjekt alldeles i sig själva.

Posted in Retro-fitted, Typsnittstecknare | Comments Off

På spaning efter ductus

Det pågår en intensiv spaning efter ordet ductus betydelse. Ductus är ett uttryck som flitigast används av kalligrafer och paleografer när det gäller bokstäver. Även vi typsnittstecknare och typografer använder det. Men få av oss vet egentligen vad det betyder och ännu färre kan förklara det. Det är något vi gärna hasplar ur oss, när vi inte kan förklara varför ett typsnitt känns bättre än ett annat.

– Det är ett bättre val, för att…hmm… ductusen är mer tydlig och …uhm… vi bör ju sträva efter det? Eller hur? Tycker inte du det? Uhm…

Så vad menar vi med ductus egentligen? Jo, ductus sammanfattas helt enkelt av två saker; streckets karaktär och dess riktning i en bokstav eller tecken om du så vill. Streckets karaktär bildas av flera saker; som till exempel valet av skrivverktyg och sättet att använda det, dvs. vilken vinkel och penntryck vi skriver med. Och det påverkar givetvis även bokstavens linjekontrast och hela den strukturella formen av det individuella tecknet. Bokstav har ju en kropp som består av ett antal streck, och dess inbördes ordning, längd och riktning. En god vän till mig skickade mig en bild på ductus ur hans bok. Det var en bokstav med ett skelett. Så ductus är inte konturen av en tecken, utan dess innehåll.

Etymologin av ductus är latin – ducere – och betyder att leda, eller gång och finns i ord som konduktör eller akvedukt som betyder att leda vatten. Kan ductus betyda att leda ett streck i en bokstav? Gerrit Noordzij skriver så här i sin bok om bokstäver: ”Letters is produced by stroke type – translation, expansion, rotation .”

Prova att göra ett streck med ductus i Shapecatcher och se vilket tecken du kan skapa. Jag gjorde en enkel fnurra och det visade sig vara en musiknot, en så kallad ekstrepton, ur det Byzantinska musikalfabetet. Man blir klokare varje dag.

Posted in Bokstäver, Retro-fitted, Typografer, Typsnitt | Comments Off

Ett persiskt ursprung

Idag satt jag på passmyndigheten och väntade på att få hämta ut min sons pass. Jag tittade överallt, som man gör när man inte vet hur man ska fördriva tiden. En kvinna kom in, klädd i en heltäckande svart burqha. Man kunde se hennes mandelformade ögon som tittade ut. De var lite spända, men väldigt vackra. Jag tror att hon var jämngammal med mig. Genast såg jag arabisk kalligrafi framför mig och undrade hur hennes handstil såg ut. Tänk om hon satt hemma och kalligraferade på arabiska eller tänk om hon var typsnittstecknare? Det skulle ha varit väldigt spännande. Men eftersom burqhan skiljde oss åt, tog jag mig inte modet att fråga.

Hon fick mig att minnas en kvinnlig student från ett av mina första år på Konstfack. Hon hade persiskt ursprung. En dag när vi satt och småpratade, talade vi om konst och nationalitet. Hon tyckte svenskarnas syn på konst var intressant, men den skiljde sig från det persiska sättet att se på det. När hon var barn fick hon lära sig, att ett verk blir konst först när kvaliteten har uppnått mästarens nivå. De fick rita mönster med passare och linjal. Att konst kunde skapas fritt, utan förebild, tyckte hon var konstigt. Det hade hon fått lära sig av sin fröken. Självporträtt, varför det? Och hur kan man bedöma om ett verk är bra eller dåligt om man inte kan jämföra det med något som gjorts tidigare?

Jag minns att jag blev väldigt nyfiken. Hon talade om konst som vi talar om gott hantverk. Bokstavstecknande är ju i allra högsta grad ett hantverk. Kalligrafi likaså. Man blir nöjd först om man har uppnått mästarens kvalitet. Vi formger ju alltid ett a med en förebild. Om det inte skulle se ut som ett a, då skulle det inte kunna förstås och då fungerar ju inte läsningen. Men om ett a står som en självständig form, som en skulptur, och det inget finns att läsa. Är det då en bokstav?

Posted in Arabisk kalligrafi, Bokstäver, Kalligrafi, Konst | Comments Off

Sanningen om Garamond

Nu anser jag att jag har väntat tillräckligt länge. Hela tiden hör jag mitt bisarra suckande (jag är nämligen grymt dålig på att sucka). När ska de blir klara? Claude Garamond har förvisso varit död i fyrahundrafemtio år, så mitt tålamod borde ju ha infunnit sig vid det här laget. Men ändå. Någonstans läste jag att tålamod är inte svenskens starkaste sida. Kanske inte, kanske. Vi är allt finurliga när det gäller att stå i kö och trängas. –Ja, för det gör vi med råge. Har du någonsin sett en person diskret lägga en sjal eller en jacka över en stol på ett kafé, innan personen i fråga har gått fram och beställt mat? Säkert ser du det varje dag. Vissa gör det utan att blinka. Jag blir mest generad. Det är väldigt svenskt tycker jag. Men det är för att vi ogillar att vänta på bord.

I alla fall. Nyligen öppnades en hemsida om Garamond eller Garamont (de är lite osäkra på vad karln hette). Äntligen. Superbra. Och så ett suckande. Den engelska versionen får vi vänta på lite till,  men de som inte kan ett ord franska, kan ju i alla fall se på bilderna. Det finns inte så mycket material från honom personligen, utan de flesta tryck som bevarats, blev publicerade efter hans död. Fast med hans blytyper, förstås. Därför har de en meny som heter just Après Garamont. (Här skrev jag en kommentar om det, men den tog jag bort.)

Men jag är ändå väldigt nyfiken på materialet, trots att min franska inte är så välutvecklad. Typiskt. Jag har föreläst så länge om honom, så jag bara måste dubbelkolla allt. Porträttet, matriserna, trycken. Titta gärna själv. Det är så vackert. Kan man gifta sig med ett boktryck? Kan man vara hemligt förälskad i en död boktryckare? Titta på Pia et religiosa meditatio in sanctam Iesu Christi crucem et eius vulnera. Och så vill jag ju veta hur blytyperna kom till Christoph Plantin. Var det via Guillaume I Le Bé? Vi kanske aldrig får veta. Jag skulle vilja att det gjordes en film om Garamond, och vem skulle då passa i huvudrollen?

Posted in Christoph Plantin, Garamond, Garamont, Guillaume I Le Bé, Retro-fitted, Tryckerier, Typografer, Typsnittstecknare | Comments Off

Laydesigners

Under studieåren var designteori i grafisk form så himla roligt. Jag fick aldrig nog av folk som kunde verbalisera det visuella. Äntligen någon som förstod. Så här i efterhand, inser man att det ofta var ganska enkla, banala och grundläggande idéer – så låg kanske designteorin bara i sin linda. Då kändes Steve Hellers och Ellen Luptons böcker som genomtänkta och grymt praktiska att ha för redovisningar och sådant. Alla dessa fullständigt avgörande – men ganska luftfyllda fraser – fyllde en viss, ska vi säga, praktisk roll. Man svängde termer och citat som Harry Potters trollstav mot det onda – krångliga frågor och sågningar. Tyckte jag då, i alla fall. Mina favoriter var sluga citat som; en bild säger tusen ord, …ehh… men ett ord ger tusen bilder. Less is more, but less is a bore. Eller som Jeffery Keedy sa:

The first thing one learns about typography and type design is that there are many rules and maxims. The second is that these rules are made to be broken. And the third is that “breaking the rules” has always been just another one of the rules. Although rules are meant to be broken, scrupulously followed, misunderstood, reassessed, retro-fitted and subverted, the best rule of thumb is that rules should never be ignored.

Ganska opraktiska i kundmöten, men perfekta i teorin, som smör på mackan. Använde citatet i min rapport. Jag älskar fortfarande ordet retro-fitted.

Traven av böcker på skrivbordet stöttes ofta upp av en annan närliggande boktrave och några urdruckna kaffekoppar med pennor i. Överallt stack det små papperslappar ut ur böckerna – ofta helt omotiverade noteringar. Men av någon trist anledning försvann tillfällen, successivt och som småbarnsmamma byttes designteori ut mot böcker om barnuppfostran och dessa stöttades upp av, tja… av något annat. Ögonen hade då krympt till små russin, av någon barnslig anledning.

I alla fall, så lyssnade jag nyligen på en föreläsning av Sarah Owens om laydesigners och idéer runt hur de anammar och hanterar grafisk form. Laydesigners är något vi professionella formgivare inte gärna vill tala om. Om vi inte fäller stroppiga kommentarer som – oj, de har säkert gjort det själva i Word!! Eller – herregud, vad är nu detta? Har de fullständigt vältrat sig i filtrerna i Photoshop? Det är verkligen synd, tycker jag, för det finns mycket att hämta där. Jag möter dagligen laydesigners i föreningar eller i barnens skola. Alla som formger utan utbildning. Det är väldigt intressant studera dem och notera skillnaderna mellan professionella formgivare och en laydesigner. Det hjälper oss att bättre förstå hur våra mottagare själva ser på formgivning och typografi, och vad de tror är viktigt. Kunden har inte alltid rätt, men vi kan alltid lära oss av henne.

Posted in Lay-Design, Retro-fitted | Comments Off

Typiskt typographiskt

Jag har länge trott att vi typografer är ett av de första jämställda yrkena. Jag ser framför mig hur kvinnor suttit långa dagar, vid rader av kastlådor, och med noggrannhet och precision flitigt pillat ner de små blytyperna i sätthaken med sina smala fingrar. Redan på 1860-talet bildades det första sällskapet för typografer i Sverige. Några år tidigare kom de första dagstidningarna. Så här står det i NE:

Brödstil (ty. Brotschrift, eg. ‘den tryckstil med vilken boktryckaren förtjänade sitt bröd’), grafisk term för den löpande textens (brödtextens) teckensnitt och teckengrad.

Man alltså fick lön efter antalet satta rader. Så ju mer man satte, desto mer fick man betalt. Och så här står det i tjugosjätte årgången av Tiden från 1934:

Typografyrket har däremot varit ett ofta anfört exempel på hur en lika lön kan bli farlig för kvinnorna, särskilt i yrken, där man har stora fasta kostnader. Om kvinnornas arbete då med lika lön ställer sig ofördelaktigare för arbetsgivaren drivas de från arbetet. Det är anmärkningsvärt, att det i Storbritannien var de manliga arbetarna, som yrkade på den lika lönen för kvinnor  i detta yrke, där andra försök att bli av med den kvinnliga konkurrensen misslyckats. Och att de lyckades. I Skottland hade man i Edinburg 1100 kvinnliga typografer år 1910.

Notera att Europa var mitt i ett världskrig, och en flitig typograf vid en dagstidning var en ovärderlig tillgång. Texten låter inte smickrande idag, men på den tiden var det inte en självklar sak att männen ställde sig på sina kvinnliga arbetskamraters sida i kampen om ett rättvisare samhälle. 

Idag talar vi sällan om jämlikhet inom det grafiska yrkesområdet. Inte heller tycker vi om att tala om dumpade priser. För visst är det märkligt att man kan köpa god, nästan nyutkommen, litteratur för 19:90 kronor på Ica. Efter tryck, papper- och leveranskostnader samt lön till författare, formgivare, förlagsfolk och PR-byrån är det minst sagt ett otrolig lågt pris. Betydligt lägre än för en t-shirt på H&M.

En god vän till mig berättade, att innan layoutprogrammen på datorn kom, så tog justering av en text på fem rader i en broschyr en hel dag. Man räknade tc-tal, valde typsnitt och kägel ur en stilprovsbok, man fotograferade av texten, man beställde kopia, man retuscherade och granskade och skickade korr hit och dit – tills man var nöjd.

Då hade man både råd och tid. Något vi tycks sakna idag.

Posted in Böcker, Tryckerier, Typografer | Tagged , , | Comments Off