Mumier och kilskrifter

Det finns något alldeles underbart fascinerande med äldre skrivsystem. De är som antika nycklar till en skatt som tillhör oss alla. Kilskriften är ett sådant, som aldrig upphör att fascinera mig. Det är lite synd att så få använder kilskriften idag. Hmm. Vår digitala tid hindrar ju knappast någon. Om det finns något internet står för, så är det att det finns utrymme för allt och alla. Så visst finns det plats för kilskriften. Den som bär på så oerhört intressant information om ett samhälle vi inte kan uppleva, men som vi kan lära om, och av, genom den skrivna texten. Vi behöver bredare typsnitt som täcker de olika kilskriftssystemen. Och flera kiltypsnitt (nytt ord!), åtminstone i forskningssyfte, eller hur? Titta på stora global fonter som Nimbus hos URW ++. Visst skulle ett litet kilskriftsystem skulle få plats där? Ett 32-bitarssystem är så förlåtande generöst.

I alla fall, så läste jag en liten notis i det senaste numret av Språktidningen. Rubriken löd ›Du kan lösa proto-elamitiskans gåta›. Jag kände mig inte alls manad. Absolut inte. Men eftersom att jag är en ganska nyfiken person, så kunde jag inte låta bli att läsa vidare. Proto-elamitiska är ett fem tusen år gammalt okrypterat skriftsystem från Mesopotamien, utan kända släktingar. Det är lika spännande som att glo på korsbindingstekniken som används över mumiens ansikte, han som ligger alldeles ihoptorkad i montern på Louvren i Paris. Varför ser den ut så? Och familjen undrar nästan samma sak – varför står vi här, mamma, igen? 

Tyvärr tror man att proto-elamitiskans skriftsystem inte levde särskilt länge, men ändå tillräckligt länge för att lämna kvar över 1600 olika dokument, att dechiffreras av oss på tvåtusentalet. De flesta dokumenten finns på Louvren, inte långt från den där mumien som jag brukar betrakta på sommarloven. När man närmar sig kilskriftsystemen, lär man sig att det ofta karakterisera genom ett systematiskt uppräknande av tal, mängder, produkter och skribentens namn. Lite som min inköpslista för veckans mat till familjen. Så även om P-E inte har en given släktning, så kan man känna igen sig. Läs gärna mer om P-E här på University of Oxfords wiki.

Medan jag skriver detta, så sitter mina barn på andra sidan av bordet och försöker dechiffrera några graffitialfabet som jag skrivit ut från internet. Genom att kalkera av bokstäverna så känner de formerna i händerna. De försöker få ett grepp om hur de är gjorda genom att göra likadant.

Nästa gång hela familjen står där igen och trycker näsan mot monterns glas i Louvren, så ska jag berätta för dem, att mumien bär på en historia. Och att studera den är som att titta på omslaget till en sagobok, som man inte har läst och gärna skulle vilja läsa.

This entry was posted in Kilskrift. Bookmark the permalink.