I helgen var jag i London för att delta i TYPOLondon-konferensen. Värd var den tyske formgivaren och grundaren till FontShop, Erik Spiekermann. Temat var Social, vilket kan tyckas lite udda, men typografi handlar ju om kommunikation, vilket i sig är en högst social företeelse. Eller säg så här; all formgivning är social, då vi formger åt andra.
En av mina favorittalare var Anthony Burrill och hans projekt Oil and Water Don’t Mix. Om du inte känner till kampanjen, så klickar du här. Det syns inte i filmen, men stranden var från början avspärrad av vakter. Men när vakterna, märkligt nog, gick på lunch, så gick Burrill och hans vänner in på stranden och hämtade den olja de behövde till sina affischer. Ja, varför köpa ny tryckfärg när du kan återanvända material som andra har dumpat i sjön och på sand? Mitt hjärta klappar lite extra för jag gillar coola och snygga miljölösningar. Jodå, jag sopsorterar hemma.
En annan formgivare som sken på scen – det rimmar – var Paula Scher från Pentagram. Hon arbetar med identiteter och ›Enviromental graphic design›, vilket jag hade problem med att översätta till svenska. Det finns inget bra och vedertaget begrepp för oss grafiska formgivare. Det är kanske helt enkelt för att vi inte arbetar på det sättet i Sverige. Vad tror ni om ordet grafisk landskapsdesign? När jag slår upp det engelska ordet på Wiki, så finns ingen svensk översättning. Ordet hänvisar till grafisk form i miljö eller på arkitektur som t.ex. Schers arbete på New Jersey Performing Arts Center, som du kan se här, men det kan också innefatta klassiska skyltsystem. Problemet med svenska termen skyltsystem är att det är ett missvisande begrepp, som bara hänvisar till skyltar. Så jag efterlyser ett vidare begrepp, som uppmuntrar till fantasi och kommunikation på väggar och gator.
Den sista, men givetvis den mest populära föreläsaren var holländska bokformgivaren Irma Boom. Hon talade länge och visade böcker via en projektor som stod på bordet. Irma berättade att hon älskar att formge för stora upplagor, ty ju större upplagan var, desto bättre ansåg hon det vara för demokratin. Hon hatar handgjorda böcker för de är motsatsen till bokens grundidé, att sprida kunskap. Hon berättade att hon var noga och ställde höga krav på de bokprojekt som hon antog. Tid är det värdefullaste vi har och vi måste vara noga med att inte slösa bort den, förklarade hon. Ganska bra uttryckt tycker jag. Hennes hemsida fungerar inte så bra, men det finns en kort film om henne här. Men hon talade så länge och applåderna ville aldrig ta slut fast vakterna anmärkte på att huset måste stängas för natten. Vilket påminde mig om att jag faktiskt hade suttit på konferensen från 8:30 på morgonen och till 21:30 på kvällen och hela dagen innan. Jag var alldeles groggy i hjärnan, vilken nu var packad med massor av intryck, nya idéer och kunskap om typografi i en social kontext.
Erik Spiekerman, däremot, är en enormt spänstig man som hoppade upp och ner på scenen och kramade alla. Som avslutning av dagen därpå, guidade han en cykeltrupp genom London i regnet, men jag avstod och gick till British Library, träffade en vän och drack en kopp engelsk te istället, och förströdde min tid genom att glo på manuskript i manuskriptavdelningen.
En annan klok tanke fick jag av Lucienne Roberts, som berättade att människans hjärna är det mest sparade organ som finns i världen. I formalin. Nu vet jag hur dessa hjärnor känner sig.