[Sekwa]

– Jag gillar dem också, säger bokhandlaren, och syftar på bokförlaget. Hon hjälper mig att leta fram några flera titlar. Det är spännande för jag har ingen aning om vilka böcker vi kommer att hitta. Dessutom kommer böckerna och jag att spendera hela sommaren tillsammans.

–Vad tror du att man kallar böcker som har den här drömska och melankoliska genren som flera av deras böcker har, undrar jag. Kan man kalla dem fransk noir-litteratur?

–Näh, jag tror inte att det finns något namn för den genren, svara hon. Typiskt, tänker jag som älskar etiketter på saker och ting. Å andra sidan, skulle det finnas ett namn som jag inte gillar, så skulle jag nog inte använda det. Det måste falla rätt i munnen. Annars får det vara.

Var sjätte vecka så träffas mina väninnor och jag för att tala om böcker. Vi väljer en bok som vi alla läser och sedan träffas vi för att grundligt eller ytligt gå igenom bokens språk och författare och givetvis allt annat mellan himmel och jord som sensualism, svenskar, svordomar, sinneslösheter och sjukdomar. Tja, sådant som man bör vid en bokcirkelträff. Vi är alltså en ganska vanlig bokcirkel i dagens Sverige.

Men just nu så står jag alltså åter i bokhandeln, eftersom jag redan har läst klart den valda boken för denna gång, Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy, och dess uppföljare, En ovärdig dotter. Och det är flera veckor kvar till nästa träff och dessutom ligger ett härligt sommarlov framför mig. Så denna sommar hade jag tänkt att läsa flera böcker från det lilla svenskt förlag som heter [Sekwa]. De ger ut modern fransk litteratur, företrädesvis skrivet av kvinnliga författare. Jag gillar böckernas format, danskt band i storpocket format. Det ligger bättre i handen än en pocket och flikar ger en robust känsla. Typografin är helt ok. Den är inte iögonfallande utan mest rak på sak och ärlig. Man kan inte titta på typografi när man läser, för det är alldeles omöjligt. Det är helt enkelt två olika sätt att betrakta. Fast nu när vi ändå är inne på temat, så läser jag givetvis alltid trycksidan. Det är en yrkesskada. Och där längre ner på sidan står typsnittets namn – Adobe Caslon. Jag blir alltid rörd när typsnittet är nämnt. För typsnittet visualiserar texten. Det är på dess axlar som ordet vilar sig. Och alla böcker jag har läst ur förlaget är satt med samma typsnitt. Den digitala varianten Adobe Caslon är för övrigt formgivet av en eminent kvinnlig typsnittsformgivare, Carol Twombly. Hon formgav flera vackra typsnitt under de femton år som hon arbetade på Adobe, men sedan plötsligt så slutade hon tvärt och började istället formge textil och smycken. Det tycker jag var synd. För hon var en ledande stjärna på det typsnittiska (nytt ord!) himlavalvet. Och kvinna. Och det passar ju bra eftersom förlaget företrädesvis ger ut litteratur av just kvinnor. Fast Caslon själv var engelsman. Men det gör inget. Vi återkommer till honom någon annan gång.

Så, nu i somras bestämde jag mig alltså för att läsa mer från förlaget och kom hem med en hel hög av böcker innan bilsemestern. Allt skulle ner i den heliga boklådan som stuvas in längst bak i bilen. De flesta böckerna har en melankolisk sida som ger berättelsen ett ärligt djup, vilket jag gillar. Men man fick stoppa in andra böcker emellan annars gled känslan över till nästa bok och så kan vi ju inte ha det.

Och böckerna blev utmärkta resesällskap när jag kikade ut över det provensalska landskapet. Den franska litteraturen och det franska landskapet går hand i hand. Nu såg jag föresten att man kan prenumerera på böckerna från förlaget, men den franska landsbygden får stå kvar tills nästa sommar.

This entry was posted in Böcker. Bookmark the permalink.