Gilgamesh och Ziggurat

Denna vecka och föregående vecka har jag av arbetsskäl fördjupat mina kunskaper i skriftens historia. Jag har förvisso föreläst i ämnet i över ett decennium, men varje gång jag förbereder mig, så upptäcker jag små stickspår och ofta helt överraskande intressanta sidospår. Historia fanns då och upptäcks idag. Nytt, nytt, hela tiden. Nu är det sumererna som har fått min stora uppmärksamhet.

Jag fastnade för denna fras i en liten populärvetenskaplig bok om skrifthistoria: De gamla sumererna skrev Eposet om Gilgamesh, som man hittat många brottstycken av, främst det fragment som bevarades i den assyriske kungens Assurbanipals bibliotek i Nineveh (668–631 f.Kr.)›

Nå väl. Gilgamesh var kung, superhjälte, förövare och demigud med mycket karaktär och många problem. Gilgamesh bodde i kulturstaden Uruk, vars murar han själv hade fixat dit. Historien om honom skrevs för cirka 4600 år sedan, men eftersom det var i kilskrift så hade man svårigheter att tolka hans namn, så under en lång period hette han Izdubar. Historien är fylld av våldtäkter, hämnd, gudars vrede, önskan om evigt liv och dödsfall i en flod. Eposet om honom är det äldsta bevarade litterära verket från Mesopotamien. I Uruk fanns även ett ziqqurat, som i Bibeln kallades för Babels torn och det finns ett trevligt typsnitt, Ziggurat, av Hoefler&Frere-Jones, som är uppkallat efter det. Och jag som älskar slab-serifer.

This entry was posted in Assurbanipal, Gilgamesh, Mesopotaminen, Typsnitt. Bookmark the permalink.