Manutius i ett tunnelbanesystem

Denna vecka har jag besökt huvudstaden och träffat många intressanta människor. När man forslas genom storstadens tunnelbanesystem blir man fullständigt attackerad av reklam på stationerna. Köp detta, köp inte det, köp detta istället, titta hit och titta inte dit och så vidare. Jag vet inte om jag vill läsa texten, men det är fullständigt omöjligt att hinna avgöra. Det mesta av reklamen vänder sig inte till mig. Jag ska ju varken åka till Bangkok eller byta bolån. Det mest uppseendeväckande är reklamfilmen för den nya StarWars-filmen på gigantiska TV-skärmar mitt på perrongen. En man i sin bästa ålder svingar en glittrande pinne i luften. Swisch! För oss som inte är från storstaden ser detta bisarrt, samtidigt rörigt och givetvis väldigt dyrt ut.

Mellan stationerna har jag suttit och läst en studie om renässanstryckaren Aldus Manutius typografiska system i en nätt liten bok med silvergrått omslag. Boken heter Type spaces in-house norms in the typography of Aldus Manutius och är skriven av Peter Brunhill. Undra vad Manutius hade tänkt om han såg den moderna och rörliga typografin? Hade han förstått sin egen del i detta? Dum fråga men kittlande tanke. Hans böcker är förbluffande vackra, men små. Jag har flera gånger hållit dem i mina egna händer. Första gången satt jag i Vatikanstatens bibliotek. Efter att fått en kontakt på svenska institutet i Rom, lyckats beställa verken, fått stämpeln i passen och tagit mig in genom porten med italienska bevakande vakter i läderstövlar och med maken i släptåg, satt jag förväntansfull vid en välsliten mörkbetsad bänk bland präster och studenter och väntade på handskar. Ja, handskar. Handskar att hålla i böckerna för att undvika att lämna fettfläckar. Trots att en god vän till mig envist hävdar att både fett och cigarrer ger böcker en härlig karaktär. Allt hade känts otroligt högtidligt, om det hade inte varit för det som skulle inträffa härnäst. När väl vagnen rullades in, av en bibliotekarie med mycket små ögon, dumpades böckerna ner på bordet framför mig som en portion potatismos i bamba. Och inte en vit bomullshandske så långt ögat kunde se. Jag tror att jag blev mer förvirrad av behandlingen av böckerna än berusad av deras närhet.

Sedan dess har jag flera gånger stött på hans böcker på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Senaste gången låg en av dem på en kudde. Utmattad av beröring och i behov av vila. Nåväl. Studien som jag har läst i tunnelbanesystemet går igenom måttsystemen för sättning av typografi och diverse annat som försiggick på Aldine press i Venedig. Det är givetvis omöjligt att redogöra för allt här, men behovet av att mäta företeelser har alltid roat mig. I detta fall har man upptäckt att Manutius och hans kollegor hade ett mycket noggrant måttsystem för fyrkanten. (Fyrkanten kan man beskriva som ett relativt måttsystem inom typografin.) Således visar det sig att man redan på 1500-talet hade ett betydligt mer systematiserat arbetssätt än vi kunde tro. Idag har vi ju rena übersystemet med tusendelar för en digital produkt gjord av ettor och nollor. Det kan ju tyckas som en liten ointressant upptäckt, men betänk att ända från renässansen har denna klassiska systematik trasslat sig hela vägen till en dator på en designbyrå i vår högteknologiska värld. Vilken resa!

This entry was posted in Retro-fitted. Bookmark the permalink.