Ett persiskt ursprung

Idag satt jag på passmyndigheten och väntade på att få hämta ut min sons pass. Jag tittade överallt, som man gör när man inte vet hur man ska fördriva tiden. En kvinna kom in, klädd i en heltäckande svart burqha. Man kunde se hennes mandelformade ögon som tittade ut. De var lite spända, men väldigt vackra. Jag tror att hon var jämngammal med mig. Genast såg jag arabisk kalligrafi framför mig och undrade hur hennes handstil såg ut. Tänk om hon satt hemma och kalligraferade på arabiska eller tänk om hon var typsnittstecknare? Det skulle ha varit väldigt spännande. Men eftersom burqhan skiljde oss åt, tog jag mig inte modet att fråga.

Hon fick mig att minnas en kvinnlig student från ett av mina första år på Konstfack. Hon hade persiskt ursprung. En dag när vi satt och småpratade, talade vi om konst och nationalitet. Hon tyckte svenskarnas syn på konst var intressant, men den skiljde sig från det persiska sättet att se på det. När hon var barn fick hon lära sig, att ett verk blir konst först när kvaliteten har uppnått mästarens nivå. De fick rita mönster med passare och linjal. Att konst kunde skapas fritt, utan förebild, tyckte hon var konstigt. Det hade hon fått lära sig av sin fröken. Självporträtt, varför det? Och hur kan man bedöma om ett verk är bra eller dåligt om man inte kan jämföra det med något som gjorts tidigare?

Jag minns att jag blev väldigt nyfiken. Hon talade om konst som vi talar om gott hantverk. Bokstavstecknande är ju i allra högsta grad ett hantverk. Kalligrafi likaså. Man blir nöjd först om man har uppnått mästarens kvalitet. Vi formger ju alltid ett a med en förebild. Om det inte skulle se ut som ett a, då skulle det inte kunna förstås och då fungerar ju inte läsningen. Men om ett a står som en självständig form, som en skulptur, och det inget finns att läsa. Är det då en bokstav?

This entry was posted in Arabisk kalligrafi, Bokstäver, Kalligrafi, Konst. Bookmark the permalink.