Under studieåren var designteori i grafisk form så himla roligt. Jag fick aldrig nog av folk som kunde verbalisera det visuella. Äntligen någon som förstod. Så här i efterhand, inser man att det ofta var ganska enkla, banala och grundläggande idéer – så låg kanske designteorin bara i sin linda. Då kändes Steve Hellers och Ellen Luptons böcker som genomtänkta och grymt praktiska att ha för redovisningar och sådant. Alla dessa fullständigt avgörande – men ganska luftfyllda fraser – fyllde en viss, ska vi säga, praktisk roll. Man svängde termer och citat som Harry Potters trollstav mot det onda – krångliga frågor och sågningar. Tyckte jag då, i alla fall. Mina favoriter var sluga citat som; en bild säger tusen ord, …ehh… men ett ord ger tusen bilder. Less is more, but less is a bore. Eller som Jeffery Keedy sa:
The first thing one learns about typography and type design is that there are many rules and maxims. The second is that these rules are made to be broken. And the third is that “breaking the rules” has always been just another one of the rules. Although rules are meant to be broken, scrupulously followed, misunderstood, reassessed, retro-fitted and subverted, the best rule of thumb is that rules should never be ignored.
Traven av böcker på skrivbordet stöttes ofta upp av en annan närliggande boktrave och några urdruckna kaffekoppar med pennor i. Överallt stack det små papperslappar ut ur böckerna – ofta helt omotiverade noteringar. Men av någon trist anledning försvann tillfällen, successivt och som småbarnsmamma byttes designteori ut mot böcker om barnuppfostran och dessa stöttades upp av, tja… av något annat. Ögonen hade då krympt till små russin, av någon barnslig anledning.
I alla fall, så lyssnade jag nyligen på en föreläsning av Sarah Owens om laydesigners och idéer runt hur de anammar och hanterar grafisk form. Laydesigners är något vi professionella formgivare inte gärna vill tala om. Om vi inte fäller stroppiga kommentarer som – oj, de har säkert gjort det själva i Word!! Eller – herregud, vad är nu detta? Har de fullständigt vältrat sig i filtrerna i Photoshop? Det är verkligen synd, tycker jag, för det finns mycket att hämta där. Jag möter dagligen laydesigners i föreningar eller i barnens skola. Alla som formger utan utbildning. Det är väldigt intressant studera dem och notera skillnaderna mellan professionella formgivare och en laydesigner. Det hjälper oss att bättre förstå hur våra mottagare själva ser på formgivning och typografi, och vad de tror är viktigt. Kunden har inte alltid rätt, men vi kan alltid lära oss av henne.